I Melodifestivalen är det melodierna som tävlar, inte artisterna. Så brukar det heta när man pratar med låtskrivarna. Och de borde veta. Låtskrivarna är Mellos flygledare, de ansvarar för att bidragen lyfter, flyger i tre minuter och inte krockar med något i luften. Artisterna ska bara landa skiten. De är utbytbara.
Detta är såklart en sanning med modifikation – hand upp ni som kan plocka ut årets flitigaste låtskrivare Jimmy ”Joker” Thörnfeldt i en line up men som inte känner igen John Lundvik eller Linda Bengtzing – men heller inte helt fel. Det slog mig tidigare i veckan när jag tittade på artisternas repetitioner.
LÄS MER:GP tippar Melodifestivalens andra deltävling
Det är inte sällsynt med snedsteg och sursång innan lördagens direktsändning, det är ju för att slipa bort sådant som artisterna repeterar under veckan, men att man inte sjunger alls är desto ovanligare. Men det händer. Förra året var det en andfådd Anton Ewald som fick rejält med rösthjälp av trygge stödsångaren Lars Säfsund, gömd bakom ett draperi, vilket blev uppenbart när Ewald glömde sjunga och sången ändå fortsatte. I år är det Tone Sekelius som fångas upp av samma skyddsnät.
När hon två minuter in i sitt bidrag ”My way” ska ställa undan mickstativet halkar hon till och vrider bort huvudet med följd att mikrofonen plötsligt är långt ifrån munnen, men sången dundrar på i oförminskad styrka. Några sekunder senare drar hon bort micken och håller den i midjehöjd när refrängen plötsligt ekar ut och tycks överraska henne. Under resten av låten är det uppenbart att det är bakgrundssångarna Lars Säfsund (igen) och Dea Norberg, som alltså hörs väldigt bra men inte syns, som vi lyssnar på. Inte artisten vi ser på scen.
Det vore både roligare och renhårigare att ställa ut Kraftwerks rörliga robotdockor på scen så alla begriper att det är någon annan som sjunger.
Kanske lider Tone Sekelius av den ”spänning i halsen” som hon pratade med Johan Lindqvist om i torsdagens GP, kanske behöver hon bara lite sångstöd, kanske är det helt okej? Men för mig är det förödande för hennes trovärdighet. För hur mycket stöd är det rimligt att plocka in? Märk väl att Dea Norberg och Lars Säfström inte backar upp Tone Sekelius och lägger lite stämmor på det sätt som till exempel Samira Manners band gör för henne – de spöksjunger hela låten.
Det vore både roligare och renhårigare att ställa ut Kraftwerks rörliga robotdockor på scen så alla begriper att det är någon annan som sjunger. Eller varför inte go full Milli Vanilli och glatt annonsera det faktum att man inte kan sjunga men gärna vill uppträda?
LÄS MER:SVT visar American song contest – USA:s svar på Eurovision
För i ärlighetens namn är detta inte de stora rösternas deltävling och få av bidragen imponerar. Alvaro Estrella har minsann slirat en del och en skakig Niello riskerar att helt sänka duetten med Lisa Ajax. Kvällens utan tvekan största röst är i stället John Lundviks. Med imponerande säkerhet sätter han sin märkliga ballad ”Änglavakt” utan minsta darr på ribban. Men låten är hans blekaste Mellobidrag hittills och skulle garanterat bli mosad i Eurovision.
Om valet står mellan att låta John Lundvik tävla för Sverige med en aptrist ballad eller att Tone Sekelius mimar till en riktigt skön låt, väljer jag ett tredje alternativ: skicka Dea Norberg och Lars Säfsund till Turin – och låt dem för guds skull få synas.
LÄS MER:Första lyssningen – så bra är låtarna i Melodifestivalen 2022
LÄS MER:GP tippar Melodifestivalens första deltävling
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
