Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Lena Ackebo har lämnat satiren och serietecknandet för att skriva en roman.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skimrande romandebut av Ackebo

När Lena Ackebo lämnar satirisk serieform och går över till roman fyller hon det vardagsbanala med skimmer och tyngd.

Bok

Genre: Roman
Författare: Lena Ackebo
Titel: Världens vackraste man
Förlag: Natur & Kultur

Min första tanke när Lena Ackebos debutroman landar på mitt skrivbord är att det är en satir. Bara titeln får mig att skrocka beskt och jag tar för givet att den är ironisk. Världens vackraste man? Säkert! Vad är det för fel på honom nu då?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När jag sedan börjar läsa inser jag snabbt mitt misstag och får ta tillbaka allt jag tänkt. Som serietecknare, med trettio års erfarenhet i ryggen, har Lena Ackebo gjort sig känd som en skicklig satiriker. Men i romandebuten är det snarare mollstämd realism som gäller. Faktum är att den vackra mannen är just vacker och inget annat. Vacker på riktigt! Utan ett spår av giftig humor.

Spelplatsen för berättelsen är Mallorca. När systrarna Barbro och Mona reser dit för att på Barbros intiativ ”lära känna varandra bättre” har över halva livet gått och konflikterna mellan systrarna är ordentligt ingrodda. Monas vardagsliv och äktenskapet med Torbjörn är lika grådaskigt som revärerna på den ålderstigna baddräkt, som hon fortfarande föredrar att simma i. Barbro å andra håller hårt på stilen. Klädd i rosa basebollkeps och sammanbitet vita linnebyxor sliter hon med att upprätthålla bilden av sitt trevliga liv med mysiga barn och spännande läkarman.   

I botten på vardagsgnisslet pyr en djupare konflikt, kretsande kring en barndom som systrarna förhåller sig helt olika till. Mona minns en alkoholiserad far, spyende i badkaret och mamman, som försvann in i depressionens dimvärld. Barbro värjer sig mot beskrivningen, försöker in i det längsta rädda barndomslyckan. När den vackre brittiske mannen, restaurangägaren Albert, dyker upp rycks systrarna ur sina vardagsroller och fasaderna börjar rämna. Mona blir blixtförälskad och börjar ana ett nytt sorts liv. Barbro varnar och tvivlar, men tvingas till slut också hon stå öga mot öga med den hon har blivit. 

Porträtten av systrarna är romanens styrka. Faktum är att Lena Ackebos fingertoppskänsla för mänskliga egenheter, som hon länge visat prov på i serierna, kommer än mer till sin rätt nu när gestalterna inte skildras genom det satiriska filtret. Berättarperspektivet skiftar mellan Mona och Barbro. Systrarna grälar och mästrar varandra, sliter med sina känslor, minnen och åldrande kroppar. Men gnället är lyhört avlyssnat. Under orden anas bråddjupen och ensamheten.

Bitvis blir texten väl detaljerad och omständlig på ett sätt som i mitt tycke inte tillför så mycket till berättelsen. Särskilt i romanens första del, som skildrar systrarnas resa till Mallorca finns ett minutiöst redovisande av detaljer som jag kan känna mig tveksam till. Visst är det långsamma tempot, som hela tiden stoppas upp av små vardagshinder till viss del en spegling av systrarnas relation. Men när varje steg på vägen registreras – vatteninköp, toalettbesök, småprat, flygplansmåltider – blir texten belamrad på ett sätt som skymmer sikten för relationen. Först efter ett hundratal sidor börjar jag få syn på systrarna och förstå vilka de är. 

Romanen hade vunnit på en strängare redigering och stramare form. Om de drygt fyrahundra sidorna skurits ned med en tredjedel tror jag inte att jag hade saknat något. Som bäst är Lena Ackebo, när den inre monologen verkligen är inre. Alltså, när hon lägger mindre krut på observationer i yttervärlden och vrider sig in mot smärtpunkterna i Barbros och Monas liv. I en mindre ordrik version tror jag denna förmåga kommit bättre till sin rätt.

På ytan kan historien verka nog så enkel. En pensionerad lärarinna förälskar sig på Mallorca, bråkar med sin syster, får en livskris och funderar på att lämna sin man. Låter det i överkant bekant, klyschigt nästan? 

Det fina med Lena Ackebos roman är hur hon, ordrikedomen till trots, fyller det vardagsbanala med skimmer och tyngd. I möte med Mona, Barbro och Albert är det verkligen som om historien berättas för första gången. Ytterst och djupast handlar det mindre om äldre, ledsna kvinnor på vift. Mer om hur det förflutna på olika vis hanterar oss och om hur man kan hitta hem i den sörja av lösa trådar, halvläkta sår, missade chanser och oavslutade samtal som är livet.   

Jag hör till de som ofta har flinat åt Ackebos serier. Men sjutton vet om jag inte tycker ännu bättre om det innerliga allvar som ljuder så klart i romanens slutscen, när Mona gör sitt stora livsval. Vad som händer på flygplatsen, när det är dags för systrarna att resa hem, ska jag inte avslöja. Men jag lovar – det är på riktigt vackert! Framförallt får det mig att se fram emot fler romaner från Lena Ackebo. Det verkar lovande kort sagt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.