Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Varje gång debatten om våld exploderar i vår offentlighet tänker jag på de där raderna av Karin Boye. De sammanfattar det mesta vi vet om våld. Sexton ord som fångar årtionden av kunskapsbyggande inom kriminologi, psykologi och medicin.
Sedan några veckor tillbaka pågår en intensiv och infekterad debatt om ungdomsvåld och etnicitet i Sverige efter några mycket grova rån och överfall. I en uppmärksammad dom från Stockholms tingsrätt berättar ett offer om en mycket förnedrande behandling: ”Sedan väljer person två att ta fram sitt könsorgan och bokstavligen urinera på mig och han tar även upp sin telefon och börjar filma. Person två skriker öppna din mun och när jag vägrar göra det sparkar han mig allt vad han har i bakhuvudet…”.
I den offentliga diskussionen om detta och andra liknande fall, har en metaberättelse med etniska övertoner fått fäste. Den kan sammanfattas ungefär så här: Unga män med invandrarbakgrund drar genom svenska städer på jakt efter unga, etniska svenskar att råna, misshandla och förnedra. De pissar på sina offer och de skriker att de ska dö. Deras drivkraft är hat – etniskt hat.
Eller som journalisten och tidskriften ”Kvartals” chefredaktör Jörgen Huitfeldt nyligen uttryckt det: "För låt oss säga precis som det är: Detta handlar till stor del om ett strukturellt förtryck som utövas av i huvudsak barn och ungdomar med utländsk bakgrund mot i huvudsak barn och ungdomar med svenska rötter."
LÄS MER:Fem citypoliser om rånen: "Måste ge en korrekt bild"
Det finns bara ett problem. Det mesta av allt detta är lögn, eller snarare en utbredd vanföreställning. Kanske fångade Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell det hela bäst när han nyligen beskrev debatten som en enda stor masspsykos (21/2).
Det verkar nämligen inte finnas några starka bevis för att denna brottslighet är etnisk. Tvärtom.
Missförstå mig inte nu. Rånen är verkliga, förnedringen likaså. Det är tolkningen som är problematisk. Det verkar nämligen inte finnas några starka bevis för att denna brottslighet är etnisk. Tvärtom. Flera poliser har den senaste tiden gått ut och försökt lugna ner debatten genom att peka på alla osanningar som cirkulerar. I Aftonbladet (18/2) skrev till exempel polisen Martin Marmgren att han under sina tio år som polis i Järvaområdet utanför Stockholm aldrig träffat på några rån med etniskt motiv. Och i Göteborgs-Posten (23/1) gick fem citypoliser ut och påpekade att de inte kände igen den bild som spreds i media.
Denna etniska myt återkommer ständigt i debatten, inte bara i Sverige, utan även i USA liksom i många europeiska länder.
Faktum är att kriminologer gång på gång, och i olika sammanhang, undersökt kopplingen mellan etnicitet och kriminalitet utan att hitta några starka samband. Däremot har de alltid kunnat peka på att våldsbrottslighet framför allt uppstår i områden som präglas av extremt hög koncentration av strukturella problem. Det vill säga sådant som arbetslöshet, ohälsa, trångboddhet, fattigdom och missbruk. Ett svenskt exempel är kriminologerna Martin Hällstens, Ryszard Szulkins och Jerzy Sarneckis brett upplagda undersökning av ungdomsbrottslighet i Sverige med den talade titeln: ”Crime as a price of inequality. The gap in registered crime between childhood immigrants, children of immigrants and children of native Swedes”, som publicerades i prestigefyllda ”British Journal of Criminology” (2013).
Ja, saken är så väl utredd att det går att sätta upp en regel: Marginalisering föder och göder våld.
Någonstans här brukar diskussionen gå i baklås. Varje gång strukturella samband kommer på tal – om de inte handlar om etnicitet, vill säga – finns det människor som tycker att diskussionen blir obehaglig. De upplever att vetenskapen försöker flytta ansvar, att kriminologer och psykologer gör offer av gärningsmän.
Varje gång strukturella samband kommer på tal – om de inte handlar om etnicitet, vill säga – finns det människor som tycker att diskussionen blir obehaglig.
Men detta är ett missförstånd, en oförmåga att förstå att strukturer är något annat än moral.
En enkel jämförelse kanske kan vara på sin plats: En rökare som får cancer är i någon mån själv ansvarig för sin sjukdom. Men det hindrar inte att vi kan ställa frågor om varför vissa börjar röka och andra inte. Ingen skulle ju få för sig att påstå att det är ett politiskt ställningstagande att söka förklaringar till tobaksrökning.
Nåväl, jag har ett anspråkslöst förslag. Låt oss i lugn och ro titta på vad vi verkligen vet om våldsbrottslighet. Låt oss för ett ögonblick lägga moralen åt sidan och betrakta de vetenskapliga sambanden. För forskarna vet faktiskt en hel del om våldets mest grundläggande orsaker.
En bra ingång är sjuttio- och åttitalens USA och Storbritannien. Där och då började läkare och folkhälsoexperter att intressera sig för effekterna av den ekonomiska recessionen under sjuttiotalet och de ökande inkomstklyftorna under början av åttiotalet. Det de såg var tydligt. De kunde påvisa klara samband mellan känslan av marginalisering och närheten till våldsamheter. I England sammanfattade hälsogeografen Danny Dorling några år senare debatten med några träffande meningar: ”Det finns ingen naturlig nivå för mord … För att mordfrekvensen ska stiga i vissa områden måste människor där ha drivits till att känna sig mer värdelösa. Då blir det fler slagsmål, mer gruff, mer tumult, fler flaskor och fler knivar – och fler unga män dör.” (”Prime Suspect: Murder in Britian”, publicerad i antologin ”Criminal Obsessions”, 2005).
Och i USA kunde folkhälsoexperter dra samma slutsats. Bland annat genomförde flera myndigheter, som den amerikanska folkhälsomyndigheten CDC, Centers for Disease Control and Preventions, stora undersökningar om ungdomsvåld. Vad dessa forskare avtäckte – såväl i Storbritannien som i USA – var en länk mellan marginalisering, känsloliv och våld.
Utanförskap, fattigdom och maktlöshet föder smärtsamma känslor av skam och underlägsenhet
Vad läkarna och folkhälsoexperterna kunde visa var detta: Utanförskap, fattigdom och maktlöshet föder smärtsamma känslor av skam och underlägsenhet, ja, till och med av självförakt och självhat. Och ju större ojämlikhet desto påtagligare känsla av skam, särskilt i samhällen som premierar framgång, status och materiellt välstånd. Om samhället är en tävling kommer oundvikligen en hel del människor att känna sig som misslyckade förlorare.
Skam är något av det värsta vi människor vet – det är en känsla som är brännande och fruktansvärd – en känsla som oundvikligen får konsekvenser. Den tar sig uttryck i missbruk, psykisk sjukdom, självmord och kriminalitet – det vill säga våld mot sig själv och mot andra. Ja, våldet kan ses som en destruktiv ventil, som ett sätt att bli av med sin känsla av självförakt. En kort stund, medan slagen faller, överförs förnedringen på någon annan.
Den amerikanske psykiatrikern James Gilligan har uttryckt allt detta koncist. I boken ”Violence – reflections on a national epidemic” från 1996, något av det bästa som skrivits om våld, sammanfattar han årtionden av forskning på några korta rader: ”Många tror att de som begår väpnade rån gör det för pengar. Och det är förstås ibland det skäl de anger för att förklara sitt beteende. Men när man sitter ner och pratar med människor som gång på gång begår den sortens brott är det detta man får höra: Jag har aldrig tidigare blivit så respekterad som när jag första gången siktade på en person med ett vapen.”
Fråga unga killar varför de ger sig på andra ungdomar och kränker dem. Jag lovar att de kommer att prata om den berusande makt de kände under ett kort ögonblick, om några ynka sekunder av respekt, innan allt var lika tröstlöst som vanligt igen.
Eller, med Karin Boyes ord: ”Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram, men av skräck var brynjan gjuten och av skam.”
