Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Glenn Hysén är f.d mittback i IFK Göteborg. I höst har han bland annat varit aktuell som tävlande i TV4:s "Fångarna på fortet". Bild: Anders Ylander

Ska inte Glenn Hysén få gilla Jimmie Åkesson?

Under fredagen fick IFK-legendaren hård kritik för att han uttalade stöd till Jimme Åkessons politik för att få stopp på gängvåldet. GP:s kulturchef Björn Werner frågar sig om det verkligen är en bra strategi att kritisera kändisar, bara för att de har åsikter som rör sig utanför mittfåran.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det stormade kring Håkan Hellström när han senast stod på Ullevi. Sommaren 2017 höll på att ta slut och SvD:s musikkritiker Annah Björk, då skribent på GP, uppmanade Håkan att använda sitt kändisskap till mer än bara artisteri. Det räckte inte. I hans position borde han också ha använt det som en megafon för att säga något om världssituationen i stort. Om flyktingbåtarna på Medelhavet, rasismen eller ensamkommande barn.

Mothuggen blev många: Håkan behövde inte säga något om något mer än det han själv ville säga. Det låg inget ansvar på honom utöver hans musik. Ändå var det få som tvivlade på att hans åsikter skulle likna de som Annah Björk tillskrev honom. Vi verkar ha en a priori-föreställning om att det med folkkärhet automatiskt kommer ett stöd för demokratiska värderingar. Få tvivlar, trots Håkans tystnad, på att han skulle vara något annat än humanist och demokrat med hjärtat på rätt ställe.

Att utkräva rätt åsikter av kända personer är nu vare sig svenskt eller nytt. Det är en del av själva kändiskulten. När John Lennon 1966 i en intervju med brittiska The Evening Standard tänkte högt om att han trodde att bandet The Beatles var mer populära än Jesus ledde det till dramatiska reaktioner, inte minst i amerikanska bibelbältet. Skivor brändes, spelningar ställdes in. Mark Chapman, Lennons mördare, ska delvis ha varit motiverad av de förlupna orden.

Med det i bakhuvudet är det inte heller förvånande att sociala medier under fredagen ilsket kokade över den Twitter-glada IFK-legendaren Glenn Hysén. I en nu borttagen tweet ställde han sig bakom Jimmie Åkessons politik med de bevingade orden: ”Jimmie Åkesson, sicken gubbe. När det gäller gängkriminalitet har han en go inställning, ta bort dräglet, hårdare tag. Ha d gott. Glenn”. Besvikelsen blev kanske än större eftersom Hysén tidigare gjort sig känd som en förkämpe för efterkrigstidens i och för sig mest allmänt vedertagna sanning, när han sju år tidigare gjorde en grovkornig sammanfattning av Förintelsens fasor. ”Tittar på ett program på NATIONAL GEORAFIC, om konsentrationsläger. Hitler. Fy fan va fittigt, d e röva. Ha d gott. Glenn”. En tweet som till och med har förevigats som tatuering.

Att majoritetssamhället gillar denna ordning är inte konstigt – det är på många sätt ganska krångligt att hålla ihop en gemensam kultur om inte ens de mest upphöjda i den är överens om hur den ska se ut. Men frågan är om det, i ett land så polariserat som vårt, snart ens går att prata om en mittfåra. Och om det i så fall är någon lyckad strategi att tvinga ut de kändisar som inte håller sig till den åsiktsströmning som är för humanistiska värderingar i kylan. En av fem svenskar röstar idag på Sverigedemokraterna. Hyséns stöd till Åkesson är egentligen ganska vanligt. Borde han inte ha samma rätt att uttrycka det som många andra redan gör?

En rent hypotetisk tanke förstås. Efter några frostbitna timmar i sociala mediers kyla har den gamla fotbollsspelaren hittat tillbaka till den trygga planhalvan igen, värdigt den folkkäre kändis han är:

”Jag sympatiserar inte med SD. Tweeten handlar inte om mina politiska åsikter( för jag har inga, alla lovar bara så jävla mycket å sen händer inte ett skit). Jag tycker bara att det är röva det somhänder å jävligt obehagligt med gängvåld. Dags att göra nåt NU.Ha d gott. Glenn”.