Det var under sina studier i sociologi i slutet av 50-talet som Lennart Hjulström hittade kärleken till teatern. Samtidigt som han studerade deltog han i studentteaterns olika verksamheter och ingick sedan även i produktionsledningen för Slottsspelen i Uppsala.
1961 gick flyttlasset till Göteborg sedan han kommit in på elevskolan vid Göteborgs Stadsteater. Genom åren skulle han komma att bli en viktig kugge i stadens teaterhjul.
Mellan 1976 och 1984 var Hjulström chef för Folkteatern i Göteborg. Tillsammans med regissören Ragnar Lyth satsade de på att lyfta fram en repertoar baserad på arbetarförfattare.
Hjulström arbetade aktivt för att vidga folkteaterformen i hopp om att nå ut till en större och mer landstäckande publik med mindre teatervana.
Åren efter Folkteatern
Efter Folkteatern engagerade han sig allt mer i filmproduktion och regisserade hyllade filmer som ”Berget på månens baksida” (1983) och ”Rusar i hans famn” (1996)
I slutet av 80-talet utnämndes han till professor vid Dramatiska institutet och mellan1988 och 2002 var han verksam regissör och skådespelare vid Dramaten.
1986 blev han och skådespelerskan Gunilla Nyroos ett par och de gifte sig 2007. Tillsammans fick de dottern Hannah Nyroos. I sitt första äktenskap med Ulla Söderdal fick Lennart Hjulström också tre barn: artisten Niklas Hjulström, journalisten Carin Hjulström och Fredrik Hjulström.
Lämnar ett stort tomrum
Frida Röhl, Folkteaterns konstnärliga ledare, blir bestört när hon hör att Lennart Hjulström gått bort:
– Nej men Gud så tråkigt! Det är den andra chefen för Folkteatern som lämnat oss den senaste tiden – och liksom Lars Norén lämnar han ett stort tomrum, säger hon.
Frida Röhl menar att Lennart Hjulström alltid verkat för folket och ”den lilla människan”. Att han varit en konstant i Teatersverige som stått upp för sina ideal. Att han format en typ av teater.
– Jag uppfattar honom som en politisk scenkonstnär men han stod ändå inte för den där plakat-aktiga varianten av teater. Han har alltid velat något mer på djupet med sin teater: lyssna på röster som vanligtvis annars inte kom till tals, lyfta olika författarskap och spegla den lilla människan.
Fokus på arbetarklassen
Inte minst märks detta av i de berättelser han valt att lyfta, menar Frida Röhl, som att han ofta belyst människor ur arbetarklassen.
– Hans arv finns verkligen kvar här på Folkteatern, det pratas ofta spontant om honom här. Alla har vi ju en stafettpinne att lämna över när vi hastar vidare men han har faktiskt varit med och format en stor del av hela Göteborgs kultur- och teaterliv. Det tycker jag framgick fint i den där dokumentären om Nationalteatern. Det finns ett arv efter honom, Kent Andersson och Bengt Bratt. Ett arv som Mattias Andersson senare också fört vidare på ett fantastiskt sätt.
Lennart Hjulström var också Sveriges första professor i regi – vad betydde det för teater-Sverige?
– Från början, innan det fanns utbildningar, så var ju teatern något mycket mer ”hands-on”, men när det började finnas skolor och utbildningar så gick han också in där och var med och formade dem, säger Frida Röhl.
Skådespelaren Kim Lantz debuterade på Folkteatern 1975 i Lennart Hjulströms föreställning ”Död mans hand”. De båda arbetade sedan nära tillsammans i många år.
– Jag hade nog inte ens jobbat med teater om det inte vore för honom. Han drog upp personer som mig, Weiron Holmberg och Roland Jansson på scen – och så blev vi kvar där.
"Hans stora styrka var att lyssna”
Det bubblar minnen ur Kim Lantz när han tänker på sin forne chef och arbetskamrat, som myntade ordet ”publikarbetare” – och fick människor som aldrig gått på teater förut att strömma från stadens alla hörn till Folkteatern.
– Det är en sak att vilja göra det, men något helt annat att verkligen lyckas. På tio år hade han förnyat publiken på teatern till 60 %. Vem fan trodde att det skulle gå!
Kim Lantz minns Lennart Hjulström som ”en spännande regissör” och ”en bra människa” vars stora styrka var att lyssna på andra – hellre än att prata själv.
– Han lyssnade på folk och lät sig påverkas, utan att någonsin förlora sin konstnärliga integritet. Han lade örat mot rälsen och hörde tågen komma – även de som var långt borta. Sedan kan man ju alltid – som han – fråga sig: vem lånar man bäst sitt öra? Rösterna på DN:s kultursida eller de i Östra Biskopsgården?
Lennart Hjulström ville aldrig skapa teater enbart för en liten utvald skara människor ur de högre samhällsklasserna, säger Kim Lantz.
– Han vägrade se teatern som den där lilla smörklicken som svävar runt instängd i en vattenskål. Då jämförde han hellre med fotboll – och ville skapa en teater som alla kunde ha en relation till.
