När demonstrerande SSU-are på 1 maj i Malmö skanderar ”Krossa sionismen” har jag svårt att förstå deras budskap som annat än ”Krossa Israel”: sionismen är den israeliska statens officiella ideologi, och den nationalstatslag som nyligen togs av Knesset slår fast att Israel är de judiska israelernas och endast de judiska israelernas hemland. Att krossa sionismen (i bestämd form) blir därmed ett krav på att eliminera Israel som judisk stat.
Är denna form av anti-sionism också uttryck för judehat, är anti-sionism lika med antisemitism? Ja, om vi ska tro den definition av antisemitism som nu vinner tolkningsföreträde i Israel, i EU parlamentet och i allt flera länder – bland andra Storbritannien, Ungern och Frankrike, men inte Sverige (än) – och som säger att ”yttringar av antisemitism kan bland annat riktas mot staten Israel, som uppfattas som ett judiskt samhälle” (i original: ”Israel as a Jewish collectivity”); samtidigt betonas att kritik av Israel jämförbar med den som riktas mot andra länder inte är uttryck för antisemitism.
Sionismen är således inte en ideologi utan flera. Den politiska sionismen vann över den kulturella.
Med den avgränsningen skulle även judar som motsatte sig en exklusiv judisk stat i den sionistiska rörelsens barndom bli judehatare. Motståndet bland judar mot tanken på att etablera en judisk stat i Palestina var betydande och gick från röda fackföreningar i Polen och Ryssland, via ultraortodoxa chassider och liberala rabbiner, till medborgare som sökte religions- och yrkesfrihet och lika rättigheter i de länder de befolkade. Detta motstånd var anti-sionistiskt, men inte anti-judiskt. Eller rättare: det var emot en viss sorts sionism, den som brukar kallas den politiska. Och det motståndet fanns även bland judar som utvandrat till det som skulle bli Israel.
I Palestina stod judar och sionister som Martin Buber, Gershom Sholem och Judah Magnes – med stöd från Albert Einstein och Hannah Arendt i USA – för en enstatslösning, ett land för alla de människor som levde i det dåvarande brittiska mandatet. Vad dessa sionister ville se var en kulturell pånyttfödelse för det judiska folket, en kulturell sionism, inte en politisk. Palestina skulle bli ett hem som öppnade sina dörrar för judar, ja, men inte ett fort som stängde araber ute. Med andra ord en stat för två folk, inte ett land som bara skulle ha plats för judar.
Detta motstånd mot den politiska sionismen var inte anti-judiskt, inte heller anti-sionistiskt utan bara uttryck för en annan sorts sionism, och en annan uppfattning om vad det innebär att leva som jude i världen, en annan hållning än att alla judar skulle söka sig till Palestina för att där grunda en egen stat.
Sionismen är således inte en ideologi utan flera. Den politiska sionismen vann över den kulturella (tänk Ben Gurion över Martin Buber). Även idag, och även i Israel, finns det flera olika sionismer vilket gör parollen ”Krossa sionismen” kontraproduktiv för den som vill mobilisera till stöd för en tvåstatslösning då en sådan stöds av många judiska, sionistiska israeler. Minns att Knesset var delat i två nästan lika stora delar när man röstade om nationalstatslagen, 62 för och 55 emot.
Många judar i Sverige upplever kritiken av Israel som anti-judisk, och parollen ”Krossa sionismen” kommer inte att lugna dem på den punkten.
Men parollen ”Krossa sionismen” är inte bara kontraproduktiv, den kan också vara anti-judisk. En studie av antisemitismen i Europa (av Lars Dencik och Karl Marosi: ”Different Antisemitisms”, Jewish Policy Report 2017) visar att judehat i Sverige i ovanligt hög grad har anti-israeliska förtecken, vilket kan förklara varför svenska judar känner sig mer utsatta än i andra europeiska länder, samtidigt som klassiska antisemitiska fördomar mot judar är mer sällsynta i Sverige än i något jämförbart land. Många judar i Sverige upplever kritiken av Israel som anti-judisk, och parollen ”Krossa sionismen” kommer inte att lugna dem på den punkten.
Därför har de, som i likhet med Israels ambassadör i Sverige (i Kvällsposten 8/5-19), säger att anti-sionism är detsamma som antisemitism både rätt och fel. Ja, det kan vara judehat som döljer sig bakom anti-sionism. Men det kan också vara en uppriktig och rimlig kritik av en politik som i över femtio år ockuperat Västbanken och i över tio år isolerat Gaza i strid mot internationell rätt. Det är anmärkningsvärda avvikelser (för att uttrycka sig försiktigt) från internationella principer och från alla människors lika värde och rättigheter, särskilt, kan jag tycka, för en stat som tycker om att hylla sig själv som ”Mellanösterns enda demokrati”.
Och det är också långt från den judiska kulturella pånyttfödelse som den kulturella sionismen stod för.
