Det har gått 35 år sedan den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie introducerades på svenska med Bookerprisbelönade Midnattsbarnen – en storslagen roman om märkliga levnadsöden och tillika en allegori om Indiens moderna historia som självständig stat. Fem år därpå förändrades författarens liv drastiskt efter publiceringen av Satansverserna, som av vissa muslimer uppfattades som hädisk. En dödsdom, en fatwa, utfärdades av Irans högste ledare och Rushdie tvingades gå under jorden.
I dag lever han ett någorlunda normalt liv i New York och det är också där hans senaste roman, Det gyllene huset, huvudsakligen utspelar sig. Berättelsen inleds i januari 2009 när Barack Obama installeras som Förenta Staternas nye president. Just den dagen stannar en limousine framför ett hus i ett stillsamt kvarter i Greenwich Village. Ur bilen kliver en drygt 70-årig man, som kallar sig Nero Golden och visar sig vara omåttligt rik, samt hans tre vuxna moderlösa söner i akt och mening att ta huset i besittning.
En granne, den unge filmaren René Unterlinden, intresserar sig för de hemlighetsfulla nykomlingarna som varken vill avslöja sitt ursprung eller sina riktiga namn. Han dras allt djupare in i deras dysfunktionella liv (blir exempelvis spermadonator till Nero Goldens nya, unga, ryska lycksökande hustru) samtidigt som han bestämmer sig för att gräva i deras historia (Nero har ett förflutet som kriminell byggherre i Bombay) och göra en dokumentärfilm om familjen.
Varför överger man sitt hemland? Vilka är dessa människor som förnekar sin folktillhörighet och inte vill förknippas med sin historia? I Rushdies roman kretsar mycket kring identiteten: kulturell, religiös, nationell och politisk identitet samt, inte minst, könsidentitet. Vilka är vi i en alltmer apokalyptisk värld där folk är fientligt inställda till sina medmänniskor, hycklar och hånar varandra eller, i värsta fall, misshandlar och dödar varandra?
LÄS MER:Kunskapsdigert och briljant om Moberg
Frågeställningarna är förstås intressanta och visst är Rushdies efterhand alltmer våldsamma berättelse på många sätt fängslande, men gestalterna blir aldrig riktigt levande. De skyms av det bombastiska språket, de långa snirklande meningarna, de otaliga anspelningarna på filosofiska, religiösa, litterära och populärkulturella företeelser och verk. (För översättaren Peter Kihlgård måste det understundom ha varit ett litet helvete att få allting på plats, men han har tveklöst lyckats väl.)
Händelserna utspelas under drygt två presidentperioder. I slutet av romanen har Obama avgått och ersatts av en serietidningsliknande figur. Donald Trump nämns aldrig vid namn. Han kallas bara för Jokern, ”den grönhårige, vithyllte, rödsnipmynte fnissaren” som är ”fullständigt och garanterat galen” och hyllas just därför. Det är roligt och ganska träffande. Men kanske lite lättköpt.
Som alltid är Rushdie en skicklig berättare. Och tidsramen – från Obama till Trump – är välfunnen. Men historien om familjen Golden kunde både ha varit djupare och haft en tydligare eftersmak.
LÄS MER:Brøgger gör en oskarp norsk selfie
