– Nej, är det sant? utbrister konstnären René Dantes när hans gallerist, svenske Ulf Larsson, berättar att någon just köpt skulpturen ”Toolhead III” i patinerat ädelstål för 6500 euro, cirka 67000 kronor.
Några besökare stannar till, nyfikna på uppståndelsen i monter B18. Sedan släntrar de vidare mellan utställarna i de stora hangarerna på den nedlagda flygplatsen Tempelhof i den tyska huvudstaden. Det är den andra dagen av Positions Berlin Art Fair, en liten, i ett internationellt sammanhang relativt obetydlig konstmässa. Men just nu en av de få som över huvud taget kan arrangeras.
Kvitto skrivs. Upphämtning avtalas. Invid den svenska konstnären Maria Wallenstål-Schoenbergs stora målningar i samma monter sitter redan röda klisterlappar. Och för en kort stund känns det som en helt vanlig dag i konstvärlden. Det är det inte.
Men René Dantes låter sig inte nedslås.
– Det är ju som julafton, säger han glatt bakom sin ansiktsmask och lyfter ner skulpturen från sin piedestal för att packa in den och överräcka den till dess nya ägare, en samlare från München.
Montevinet på gallerierna är "verboten”
Förra helgen i Berlin var tänkt att erbjuda lite ljus i mörkret, innan hösten väller in med sin fruktade andra våg. Under en och samma vecka hade flera av stadens återkommande konsthändelser, som annars ligger utspridda över året, kommit samman i en delvis synkroniserad ansträngning med mässa, gallerihelg och biennal.
Få andra företeelser är annars så kosmopolitiska som konstvärlden. Samlare, gallerister, kuratorer och publik har de senaste decennierna vant sig vid att pendla mellan mässor som Art Basel, världens viktigaste, med evenemang Schweiz, USA och Hongkong, och megautställningar som Documenta, den största för samtidskonst som vart femte år äger rum i tyska Kassel. Ena veckan en performance i New York, nästa en intervention i Pristina.
Spridningen av det nya coronaviruset har i ett slag satt punkt för det här. Biennaler har skjutits upp. Mässor ställts in. Och gallerierna har förlorat miljarder i omsättning. I genomsnitt 36 procent, enligt en särskilt sammanställd rapport av Art Basel och UBS, som också ligger bakom konstmarknadens sammanlagda bokslut, den årliga ”The Art Market”. Det är vanligen en munter läsning för alla som gillar staplar i stigande trappstegsformation. Men inte den här gången.
De flesta av de tillfrågade galleristerna i den nya undersökningen tror inte på någon återhämtning innan årets slut. Inte nästa år heller, för den delen.
Jämte Manifesta, som det här året arrangeras i Marseilles, samt Yokohama-triennalen i Japan, blev Berlin något av en konstvärldens första trevare sedan virusets utbrott i början av året.
Det vore värt att skåla för, om det inte vore för att servering av bubbel numera är ”verboten” på Berlins gallerier, så även på de 40 vernissager som hölls under helgens Gallery Weekend. En smittskyddsåtgärd som också gällde det annars obligatoriska montervinet på mässan.
Ibland finns det ändå ingen att skåla med.
– Som du märker är det inga människor här, säger Claes Nordenhake och nickar ut över sina lokaler i stadsdelen Kreuzberg.
Efter 20 år med verksamhet och både Stockholm och Berlin, och numera också ett i Mexiko City, känner den skånske galleristen den internationella konstvärlden väl. Han var rent av en av dem som var med att starta Gallery Weekend i Berlin en gång i tiden, som ett sätt att göra scenen i den fattiga huvudstaden ”lite mer schmackhaft”, som han säger. Varje år i maj öppnar Berlins gallerier med nya utställningar under en och samma helg. Det är en av de absoluta höjdpunkterna för stadens konstpublik och brukar omfatta runt 50 gallerier.
I år var Claes Nordenhake osäker på poängen med att över huvud taget delta med sitt galleri, men valde till slut att ställa upp på den senarelagda och bantade versionen av solidaritet. Tidigare i sommar ledde han ett upprop med internationella gallerister för få Art Basel att ställa in årets upplaga sin mässa, som är den viktigaste i världen. ”Tyvärr är 2020 ett förlorat år”, hette det i svenskens upprop, som citerades i New York Times. En linje som arrangörerna till slut valde att lyssna på. Och som Nordenhake fortfarande håller fast vid.
– Sedan mars och åtminstone fram till i vår är nästan alla konstmässor inställda eller ersatta av tämligen klumpiga och misslyckade försök att ta det online. Och inför den här helgen är det bara ett fåtal som har hört av sig och sagt att de kommer att resa hit, säger Claes Nordenhake, som mest väntar sig besök av lokala museimänniskor och journalister till sin utställning av den amerikanska konstnären Helen Mirra.
En ensam besökare strövar runt i de vita rummen med Helen Mirras dovt färgade vävningar på väggarna. Totalt har 40 procent av Claes Nordenhakes omsättningen har fallit bort. Ändå talar han om pandemin som en välbehövlig möjlighet till reflektion.
– Det har gett en rättfärdig paus i jagandet som man eljest måste hålla på med. Vi brukar till exempel delta på sju mässor. Jag har nästan aldrig upplevt att man har tid att reflektera över hur man vill ha det i framtiden på samma sätt som nu. Dessutom har jag tid att besöka nya konstnärer. Och förhoppningsvis kommer det att uppstå nya, lokala initiativ. I det tysta tvingas vi kanske titta på andra saker än Olafur Eliasson.
Nattklubben har blivit konstutställning
Ett sådant lokalt initiativ skulle Studio Berlin på technoklubben Berghain kunna vara ett exempel på. Även om Claes Nordenhake i just det här fallet inte slipper undan Olafur Eliasson. Den isländske konstnären, som har sin studio i Berlin, medverkar nämligen tillsammans med över hundra andra Berlinbaserade konstnärer i det som i bästa fall kan beskrivas som en mönstring av stadens konstscen – eller som en hafsig sammanställning av det gamla vanliga, för den som vill vara mer elak.
Utställningen är ett samarbete mellan nattklubben och två av Berlins mäktigaste konstsamlare, paret Karen och Christian Boros. Under sommaren har de besökt flera av stadens många ateljéer för att hitta nya verk till utställningen.
– Det är omöjligt att avbilda Berlins konstscen. Vi har över 5000 konstnärer i staden, och här visar vi 117. Men det är kanske början på något där konstnärerna inte bara vill arbeta, utan också ha en del av den konstnärliga diskursen här, säger Christan Boros, och syftar på Berlins stämpel som en stad där många vill verka, men där färre egentligen är intresserade av att visa konst.
Det är i alla fall lätt att häpna av Studio Berlins inramning – en av världens mest mytomspunna klubbar, upplyst, städad och tyst. Och redan Julius von Bismarcks inledande verk i form av en enorm boj, som synkad med Atlantens vågor rör sig upp och ner i det gamla värmekraftverkets enorma betongrymd, kan i sig vara värd besöket.
En av fyra svenska konstnärer som ställer ut på Studio Berlin är skulptören Nina Canell. När vi träffar henne är det närmast tomt i hennes ateljé i Kreuzberg. Konsten befinner sig inte bara på Berghain, utan främst i två av stadens gallerier, Barbara Wien och Daniel Marzona, som under Gallery Weekend båda öppnade med två nya soloutställningar av den Växjöbördiga konstnären.
Nina Canell är en av de vars konst har gått att se på flera av de stora, prestigefulla mässorna. På lång sikt skulle alltså den nuvarande situationen kunna innebära ett hot mot hennes försörjning. Ändå kände hon en lättnad när allt plötsligt ställdes in tidigare i år.
– Jag har länge sökt efter friheten att inte producera för deadlines och hitta min egen takt som konstnär. Den finansiella osäkerheten är något som jag levt med länge ändå, säger hon.
Stora fabriksfönster släpper in ljus i lokalen. I loftgångarna på grannfastigheten utanför säljer langare sina droger. På golvet syns rester av hennes arbete. Kablar, ut slaktat elskåp och isolatorer i keramik för högspänningskablar. Alla beståndsdelar i Canells senaste skulpturarbeten.
– Det var många med mig som fick mer tid i sina ateljéer när de inte längre behövde närvara på vernissager och andra evenemang. Det fanns självklart redan en ovilja att resa utifrån ett miljöperspektiv och många med mig sökte efter alternativ. Men pandemin blev en omedelbar brytpunkt.
Nina Canell talar om pandemin som en möjlighet att bryta konstvärldens invanda strukturer. Om bara inte alla var så rädda för förändring, tillägger hon.
– Redan innan corona var det många som hade tröttnat på biennalernas och mässornas megaformat. Jag vet själv inte hur man ska se på konst på det sättet. Det är ett överflöd som är helt onödigt. Jag ser hellre mindre, regionala alternativ och hoppas att det nu uppstår ett glapp där vi kan reflektera, tänka om och justera.
Lokalt och småskaligt. Skulle coronaviruset rent av kunna innebära en demokratisering av konstvärlden? Det är en möjlighet som kuratorerna för Berlin Biennale avfärdar direkt.
– Det är hundra procent inte demokratiskt, säger María Berríos, en av de fyra internationella kuratorer som i ett och ett halvt år har arbetat på plats i Berlin med biennalens elfte uppsättning.
Många konstnärer i Biennalen fortfarande i lockdown
Flera av de konstnärer som medverkar i utställningen, som är utspridd över tre platser i staden, befinner sig fortfarande i lockdown. Många av dem saknar dessutom internationell plattform och verkar i ett sammanhang som den globala konstvärlden ofta negligerar, som Filippinerna, Indien och flera Sydamerikanska länder.
– Det spelar ingen roll vilken situation det handlar om, det är alltid samma personer som blir körda, säger María Berríos.
Årets biennal i Berlin, som egentligen skulle öppna i juni, följer en trend där internationella kuratorer till stora utställningar i allt större utsträckning försöker skapa samarbeten med lokala grupperingar och konströrelser. I Berlin har detta skett med flera utställningar löpande under det senaste året. Därför kallas det som nu pågår, det som traditionellt sett är själva biennalen, för en epilog.
Den 5 september kunde de öppna, tre månader försenade, och med strikt begränsat antal besökare.
En del av konsten här här har tillkommit under pandemin och därmed också påverkats av dess villkor, något som speglas både direkt och indirekt i de slutgiltiga verken.
Som i peruanska Elena Tejada-Herreras feministiska videoverk ”They Sing, They Dance, They Fight”, bland annat med klipp inspelade av olika transpersoner som utövar självförsvar under sin isolation i Lima.
Eller brasilianska Mariela Scafatis ”Movilización” (”Mobilisering”), där 65 geometriskt tillsågade träfigurer ligger utspridda på golvet, där de ursprungligen var tänkta att stå upprätt, som deltagare i en demonstration.
– Det är klart det är en lyx för de 20 personer som nu får chansen att ensamma gå omkring i den här utställningen. De får en helt annan relation till konsten. Men frågan är vilka de 20 personerna är, och hur ser man till att vi inte bara får en VIP-publik, säger María Berríos.
En fråga som tacklas på ett något annat sätt på Positions Berlin Art Fair. Där kunde kön för VIP-besökare vara upp till fyra timmar lång. Trots de rymliga hallarna tilläts endast 170 besökare åt gången, alla feberkontrollerade och registrerade med namn för att underlätta smittspårning.
Bland utställarna inne på mässan är stämningen blandad.
– Jag ser en massa konstnärer, men inga köpare. Riktiga köpare ser på konsten. Det här är mer som ett socialt event, säger Guillermina Caicoya från Spanien, en av få utländska gallerister på plats.
Också här återspeglar flera av verken i montrarna det senaste halvårets situation. Som tyske Mike Bruchners målning ”Black Jack” av en kvinna som syr masker.
De besökare som väl kommit in njuter av att slippa trängas. Som paret Indina och Bodo Niggemann, båda vana mässbesökare en del av Berlins konstsocietet.
– Mässan är betydligt bättre i år än tidigare år, med flera nya, intressanta konstnärskap, säger Bodo Niggemann.
Även Ulf Larsson är nöjd. Sedan 1985 har svensken drivit sitt galleri i Köln, en stad med betydligt större köpkraft än Berlin. Men den här gången har montern precis vid entrén betalat sig.
– Många föreställer sig konstvärlden som en elit som driver runt och har hur mycket pengar som helst. Visst, de finns också, men är till antalet färre. De stjäl mycket av rampljuset och håller cirkusen levande genom att köpa mycket. Men för den stora massan är konstvärlden redan lokal. Det är de som besöker gallerierna och mässorna i sina egna städer, och som kanske köper sitt första konstverk på ett evenemang som detta, säger Ulf Larsson och fortsätter:
– När det pratas om konst pratas det ofta om de stora köpen. Jag jobbar i mellanprisläget, mellan 500 till 100 000 euro. Det är här intresset och bredden finns. De flesta som köper av mig gör det för att de tycker det är bra. Det andra är bara toppen på isberget.
Konsthändelser i Berlin i höst
11 Berlin Biennale för samtidskonst
5 september – 1 november
Platser: KW, Martin Gropius Bau och Exrotaprint
Studio Berlin
9 september tills Berghain tillåts öppna nattklubb igen.
Utställning med 117 Berlinbaserade konstnärer, däribland Wolfgang Tilllmanns, Olafur Eliasson och Monica Bonvicini.
Svensk medverkan: Nina Canell, Anna Uddenberg, Karl Holmqvist och Klara Lidén.
Berlin Art Week
9 – 13 september
Tillsammans med Gallery Weekend Berlins viktigaste konsthändelser, med en rad särskilda utställningar i konsthallar och museer, samt mässor. Under den här veckan brukar även privata samlare öppna sina hem för att visa sin konst för besökare. Äger vanligen rum i september.
Gallery Weekend
10-13 september
Äger vanligen rum i maj, men fick i år skjutas fram till september på grund av coronapandemin. 40 gallerister medverkade, vilket är färre än under ett normalt år.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
