Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Så slutade Ukrainas judar att andas

I Östeuropa utspelades Förintelsen utan koncentrationsläger och gaskammare. Efter kriget publicerade de överlevande minnesböcker över sina städer, för att bevara minnet av en förlorad värld och för att hedra de som mördats.
Göteborgs-Posten publicerar på Förintelsens minnesdag, för första gången på svenska, ett våldsamt och naket vittnesmål ur den ukrainska staden Dubnos nyöversatta minnesbok.

Dubnos minnesbok

Dubnos minnesbok, eller Yizkorbok som den brukar kallas, skrevs efter kriget av ett femtiotal författare och publicerades 1966 i Israel på jiddisch och hebreiska. Boken har nyligen översatts till engelska. Författarna, som denna texts upphovsman Moshe Weisberg, var överlevande eller före detta Dubnobor som hade emigrerat till Israel före kriget. Syftet med boken var att minnas de döda (Yizkor betyder minne på hebreiska) och bevara kunskapen om en förlorad judisk värld. Texterna spänner över stadens hela judiska historia. De engelska texterna finns att läsa online på www.jewishgen.org, och planeras att tryckas under 2021. Översättningen har finansierats av bland annat Göteborgs Stad (Levande historia), Kulturrådet och Heckschers stiftelse.

Livet i ghettot var hopplöst, fyllt av intensiv väntan på någon sorts förändring. Och en förändring inträffade, men en extremt tragisk sådan. I mitten av maj 1942, sex veckor efter att de inrättat ghettot, delade tyskarna upp det i två delar. Den ena sektionen var för män som räknades som kvalificerad arbetskraft och fick speciella tillstånd, den andra var för de män som inte var kvalificerade. Antalet arbetstillstånd som delades ut var begränsat. Men faktum är att de som fick arbetstillstånd inte bara var de som var kvalificerade men också de som hade utmärkta förbindelser eller betalade rejält för dessa dokument. Jag själv blev anställd som teknisk byggarbetare hos de regionala myndigheterna och tack vare det kunde jag skaffa arbetstillstånd till 25 unga judiska män, som anställdes som målare.

Judarna förstod redan att en enorm tragedi förbereddes för dem, och det var vad som hände. Den 27 maj var en dag av fruktansvärd slakt för Dunos judar, som kostade omkring 7000 människor livet.

Klockan tolv på natten hördes tre skott vid grinden till ghettot, varefter vilda tyska SS-män och flera hundra ukrainska poliser stormade in. Utsidan av ghettot var omringad av beväpnad polis. De bar alla hjälm och tyskarna hade med sig hundar. De började driva ut judarna ur husen. De som blivit utslitna ur sina hem blev obarmhärtigt slagna. Många kvinnor svimmade när de såg sina små barn bli mordiskt nedtrampade. Sjuka och gamla sköts på fläcken. Vissa judar hoppade ned i floden Ikva, för att hellre möta döden där än i mördarnas händer.

Många människor förlorade förståndet. En kvinna, Khaya Feinblit från Ribnogatan, hade varit barnlös under fjorton år av sitt äktenskap och fått sitt första barn kort efter den tyska ockupationen. När mördarna ville ta ifrån henne det lilla barnet kastade hon babyn i en vattentunna och skrek: “Jag själv ska vara den som sörjer för mitt efterlängtade barns död!” Sedan svalde hon gift.

I en ödets ironi gick våra vackraste barn, i årets vackraste månad maj, till sin egen begravning – med blommor i händerna.

De förföljda tragiska judarna föstes samman nära utgången till ghettot där det rådde en mörk och dödlig tystnad. Då och då, när lastbilar kom för att hämta människorna, hördes ett sista förtvivlat skrik skära genom den omgivande tystnaden. Offren pressades in i lastbilarna och kördes till dödens plats. De som inte kunde knuffas in i bilarna jagades till fots. Män föstes till den judiska begravningsplatsen; kvinnor och barn till flygfältet bakom staden nära tågstationen till Surmacz.

En sådan trakasserad grupp bestod av omkring 800 skolbarn.

De bäst klädda barnen placerades i grupper om fyra. De fick syrenbuketter att hålla i händerna. Och i en ödets ironi gick våra vackraste barn, i årets vackraste månad maj, till sin egen begravning – med blommor i händerna. De jagades av ukrainare, tyskar och av tyska kvinnor med hundar, som de hetsade. Många barn blev sönderslitna längs vägen av hundarna.

Förintelsen i Östeuropa och Dubno

Förintelsen brukar förknippas med koncentrationsläger och gaskammare men i östra Europa blev judar mördade genom att skjutas till döds i massgravar, oftast alldeles utanför sina städer och byar. I sovjetrepubliken Ukraina fanns det två miljoner judar före kriget, av dessa mördades 1,5 miljoner. Staden Dubno, i landskapet Volynien i västra Ukraina, har varit hem åt judar sedan medeltiden. När tyskarna tågade in den 25 juni 1941 fanns det en judisk befolkning på ca 13 000 personer. Bara något hundratal överlevde och idag finns det inga judar kvar i Dubno.

Grupper av judar fördes till de djupa, utgrävda dikena. Alla tvingades klä av sig nakna. Bara mycket sällan kunde man höra en suck eller rop av smärta. Männen och kvinnorna var skelettlika, med blekgula ansikten, mer skuggor än människor. De var likgiltiga till allting. De nakna människorna (män, kvinnor och barn) tvingades knäböja, med ansiktet sänkt mot de utgrävda dikena och med händerna placerade över nacken. En tysk satt på kanten av diket och höll i ett laddat maskingevär. Hans fötter hängde ner i diket och han hade en cigarett i munnen. Med några minuters mellanrum kunde man höra maskingevärets salva och tjugo människor föll ner i diket. På det sättet föll, med några minuters mellanrum, en ny grupp av tjugo offer. De som inte mördades med det första skottet blev mördade med det andra. Några kvävdes under de nya liken som föll ner över dem. På så sätt samlades en rörlig blodig massa i diket. Blod sipprade ut i jorden på några ställen. Följande dag märkte ukrainarna hur marken fortfarande rörde sig här och var.

Efter denna Aktzia blev de vackra sommardagarna ännu svårare för judarna. Det fanns 3000 som fortfarande var vid liv. De var ständigt rädda och övertygade om att de hölls vid liv bara för att deras sista uns av arbetsförmåga skulle utnyttjas och att deras slut skulle bli – en tragisk död. Men det fanns fortfarande några naiva optimister som tröstade sig med alla slags konstruerade nyheter från fronten, från uppsnappade samtal mellan tyskarna, eller från radion.

Ukrainarna och polackerna, som kände på sig att slutet för judarna närmade sig, började ta deras värdefulla ägodelar och lovade de förvirrade judarna att de skulle få hjälp om faran närmade sig. Judarna gav bort det bästa de hade till dessa icke-judiska grannar, och sade: “Om vi överlever, kanske vi får tillbaka något. Och om inte, så spelar det ingen roll om sakerna går förlorade.”

Jag hörde själv en sådan diskussion. Jag satt i ett rum hos en bekant, Zofia, en polsk kvinna som jag besökte nästan varje dag. Den polska sömmerskan Kolowa kom in i huset. Hon visste inte att jag satt i det andra rummet. Kolowa började prata med munter röst: “Pani Zosha, kan ni inte ta ett piano från en jude till er dotter Dzidka? De kommer att döda den juden i alla fall. Och ni, Pani, kommer att ha ett piano till er dotter. Jag har redan tagit ett piano till min Helen, och tack och lov har de redan dödat den juden. Så nu är jag säker på att det är mitt!” … Och Kolowa fortsatte: “Jag måste också få tag på två bra pälsar till mig och min man. Jag vill ha en lammskinnspäls. Och jag ska få tag på en…. Zosha, man kan inte sitta och sova, man måste göra vad man kan, därför att jämfört med vad andra har, har vi absolut inget att komma med!”

Långsamt nådde livet i ghettot höjden av fattigdom och depression. Brödransonen var mycket liten och ingen annan mat delades ut. Den som hade möjlighet bytte sina sista ägodelar mot mat för att hålla sig vid liv. För en droppe smör eller liten bit kött gav de bort sina vackraste kostymer eller andra värdefulla ägodelar.

Nästa dag, efter mördandet av judarna, började plundringen av de överblivna judiska ägodelarna.

Det hände att enstaka judar rymde från ghettot till skogen eller till bekanta bönder och levde där med ariska papper.

Den 5 oktober 1942 var dagen för det tragiska slutet för resten av judarna i ghettot. Med ariska papper var jag redan femton kilometer från staden, i byn Kurdafon. Den sista Aktzian var lik den föregående. Denna var uteslutande genomförd av ukrainare. Som tyskarnas sändebud körde de från stad till stad, under sång och glädje, och likviderade alla ghetton och mördade de judar som fortfarande fanns kvar efter föregående Aktzias.

Under denna Aktzia var det många judar som begick självmord genom att hänga sig, ta gift, eller hoppa ner i floden Ikva. Min kusin Lejzor Weizbojm hängde sig, tandläkaren Kagan, Dr. Artamova och andra förgiftade sig själva. Många judar blev dödade på fläcken. Döda kroppar låg överallt utanför ghettot, tvärs över stadens gator, där de hade dött medan de försökte fly. Den sista utposten av Dubnos judar dödades på samma flygfält som tidigare, Surmacz.

Nästa dag, efter mördandet av judarna, började plundringen av de överblivna judiska ägodelarna. Tyskarna tog de bättre föremålen, resten delades upp som gåvor till de icke-judiska stadsborna. Ägodelarna fördelades enligt officiella ämbeten och yrkespositioner. Av hela den icke-judiska befolkningen i Dubno fanns det bara en polack, Stefan Popuzinski, gymnasiets rektor, som hade tillräcklig moral och styrka att avböja dessa gåvor.

Tyskarna förstod att det fortfarande fanns judar som gömde sig på vissa platser. Så de satte upp anslag som kommenderade judarna att komma ut från sina gömställen. I dessa kallelser försäkrade mördarna att ingen skada skulle tillfogas judarna eftersom de behövdes för arbete.

Detta smidiga resonemang var tyvärr framgångsrikt. De fullständigt förtryckta judarna började tro att kanske, verkligen, skulle lyckan denna gång le mot dem. Därför kröp judarna, till slut, ut från sina gömställen. Inom bara några dagar dök ytterligare 150 judar upp i ghettot. Under några dagar blev de “förda till arbete” i verkstäderna för att lura ännu fler människor att komma ut från sina gömställen. Alla dessa naiva, tillitsfulla människor sköts den 23 oktober 1942.

Detta är hur Dubnos judar slutade att existera. Detta är hur alla Volyniens judar slutade andas.

Översatt från jiddisch till engelska av Pamela Russ och från engelska till svenska av Anna Grinzweig Jacobsson.

Om översättaren:

Anna Grinzweig Jacobsson är författare och aktuell med boken ”Flykten till Marstrand”. Hennes far överlevde Förintelsen i Dubno och hon är volontär som projektledare för översättningen av Dubnos minnesbok.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.