Marie Hermanson är författare vars bok ”Den stora utställningen” från 2018 utspelade sig på just jubileumsutställningen 1923. Hennes nya bok ”Pestön” kommer nu i juni.
Sommaren 1923 måste ha varit en makalös tid för göteborgarna. Under några få månader invigdes mycket av det som vi i dag betraktar som karakteristiskt för staden.
8 maj invigdes Götaplatsen, Konstmuseet och Liseberg. Några dagar senare öppnade sportarenan Slottsskogsvallen. I juli slog man upp portarna till Naturhistoriska museet och Botaniska trädgården. I augusti lyfte de första planen från det nyöppnade flygfältet Torslanda.
En Jubileumsutställning hade byggts upp på det område som i dag utgörs av Evenemangsstråket och Campus Näckrosen bakom Konstmuseet. Utställningen var som en stad i staden med höga torn, djärva byggnader och linbana. En kupolbyggnad vid Götaplatsen utgjorde utställningens entré.
”En storartad syn!” skriver min då 32-åriga mormor, när hon i sin dagbok skildrar sitt första besök på Jubileumsutställningen. ”Man står som slagen av häpnad. Är detta verkligen vårt gamla Sverige?”
Synen måste verkligen ha varit imponerande. Två randiga torn sträckte sig mot skyn, 60 meter höga, det ena krönt av ett gyllene lejon, det andra av en krona. På kullen rakt fram tronade en tempelliknande byggnad, Minneshallen. (Tornen stod ungefär där Artistens entré nu är belägen och på Minneshallens plats finns i dag Humanisten.)
”En storartad syn!” skriver min då 32-åriga mormor, när hon i sin dagbok skildrar sitt första besök på Jubileumsutställningen. ”Man står som slagen av häpnad. Är detta verkligen vårt gamla Sverige?”
LÄS MER:Smakprov av GP:s jubileumsbok: Nybyggarna i Biskopsgården
Och mer fanns att se. Vid den nyanlagda Näckrosdammen låg Sporthallen, Konstindustrihallen och Sjöfartshallen med Akvariet. På berget ovanför fanns ett fyrtorn och dit kunde man ta sig med bergbanan (funicularen). Från linbanestationen bakom Minneshallen kunde man glida iväg i gula, strömlinjeformade gondoler till nöjesfältet Liseberg.
Där universitetsbiblioteket ligger i dag låg Huvudrestaurangen, som kunde ta emot tusentals gäster i sina olika matsalar, samt danspalatset Rotundan där det spelades jazz och dansades charleston. Nedanför låg Barnens paradis med åkattraktioner och djur.
Över Korsvägen ledde en gångbro med butiker över till Exportutställningen. (I dag ligger Svenska mässan och Gothia towers här.) I den väldiga Maskinhallen kunde man imponeras av Europas största vattenturbin, tillverkad på Karlstads mekaniska för export till ett ryskt kraftverk. Lite längre norrut, ungefär där Scandinavium i dag är beläget, fanns Automobilutställningen med de senaste bilmodellerna.
Heden var förvandlad till lantbruksutställning med hästar, kor, får och grisar som fraktats dit via tillfälliga järnvägsspår.
Varje dag var späckad med programpunkter: musikparader, gymnastikuppvisningar, föredrag och konferenser. Världsberömda artister och vetenskapsmän uppträdde, bland annat höll Albert Einstein sin Nobelföreläsning i kongresshallen på Liseberg.
Det var alltså ett gigantiskt projekt som iscensattes för att fira Göteborgs 300 års-jubileum. Från början var det inte alls meningen att det skulle bli så här stort. När det började planeras var tanken att man skulle ha en minnesutställning, där man skildrade Göteborgs historia fram till dagens industristad. Världskriget och den ekonomiska krisen satte dock käppar i hjulet för planerna. Man beslutade därför att uppskjuta jubileet till 1923.
Det var nutiden och framtiden man ville visa upp. Industriföretagen hakade på, kapital sköts till och projektet svällde.
LÄS MER:Apan som blåste GP
Efter kriget förändrades dock förhållandena snabbt. Teknik och vetenskap utvecklades. Tysklands dominans som industrination var bruten och den svenska industrin vädrade morgonluft. Utställningen döptes om från Minnesutställning till Jubileumsutställning. Den tillbakablickande delen krymptes till ett minimum. Det var nutiden och framtiden man ville visa upp. Industriföretagen hakade på, kapital sköts till och projektet svällde.
Året innan jubileet hade ett historiskt maktskifte ägt rum i Göteborgs stadsfullmäktige. För första gången hade socialdemokraterna fått majoritet. Detta skapade viss förvirring i utställningsplanerna. Det hade hela tiden setts som självklart att storföretagaren Axel Carlander skulle företräda staden under jubileet. Han hade varit fullmäktiges ordförande sedan 1910 och var styrelseordförande i flera viktiga företag, bland annat SKF. Dessutom var det han som tagit initiativet till utställningen.
Men nu skulle det alltså bli Socialdemokraternas ledare, Herman Lindholm, en snickare med treårig folkskola, som skulle leda staden genom jubileumsåret och bli dess ansikte utåt. Också Lindholm kände sig obekväm, även om han inte saknade självförtroende. Bilderna visar en jovialisk herre med västen stramande över buken. Men nu kände han att kostymen kanske var för stor.
Så tillsammans med sina partikamrater tog han därför det överraskande beslutet att tillfälligt, under just detta år, lämna tillbaka makten till dem som var vana att inneha den i Göteborg: storföretagarna och industrimännen med Axel Carlander i spetsen.
Men Herman Lindholm kom ändå att sätta sin prägel på Jubileumsutställningen och Göteborg. Han kläckte nämligen vad som skulle bli utställningens mest lönsamma idé. Exportindustri och konsthantverk i all ära, men borde inte utställningen ha något för vanligt folk också? Ett nöjesfält!
Som mångårig föreståndare för Krokängsparken, arbetarrörelsens folkpark på Hisingen, visste Herman Lindholm hur uppskattat det var med karuseller och artistuppträdanden. Det gamla landeriet Liseberg var ett lämpligt område. Den danske tivolidirektören Carl Janzén anlitades och gavs fria händer att bygga upp ett nöjesfält med berg-och-dal-bana och andra attraktioner.
Ängsligt speglade man sig i besökarna. Vad tycker man om oss? Ser man oss verkligen som storstadsbor? Vad tycker stockholmarna? Och utlänningarna?
LÄS MER:En värld för sjöfolk och poeter
I den samtida Göteborgspressen var stoltheten över den magnifika utställningen påtaglig. Göteborg hade blivit en storstad och göteborgarna moderna. Men där fanns också en osäkerhet. Ängsligt speglade man sig i besökarna. Vad tycker man om oss? Ser man oss verkligen som storstadsbor? Vad tycker stockholmarna? Och utlänningarna?
I utställningens egen tidning Dagens program intervjuades ett par från Paris. Vad tyckte dessa världsvana besökare om Göteborg, månntro? ”Å, här är ju så förtjusande lantligt! Vilken idyll med en stad där korna råmar i gathörnen”, blev svaret. Den irriterade intervjuaren såg sig nödsakad att upplysa om att faktiskt pågick en lantbruksutställning. Men nämnde inte att en stor del av utställningsområdet tills helt nyligen bestod av kohagar.
Med lite god vilja kunde Göteborg ses som en modern storstad, men lantligheten och nödåren var inte långt borta. Gränsen var hårfin och därför viktig att upprätthålla. Man gjorde sig lustig över tillresta landsbygdsbor som stod och glodde och inte förmådde ”hålla sig i rörelse” och smälta in i ”stadens rytm”. Det var viktigt bete sig som en storstadsbo. Att gå på trottoarerna och inte mitt i gatan.
När utställningen stängde i september hade den haft 4,2 miljoner besökare. En hisnande siffra med tanke på att Göteborg vid denna tid hade 230 000 invånare och att vädret varit det sämsta tänkbara.
Trots detta gick utställningen med brakförlust. Den enda avdelning som gått med vinst var nöjesfältet Liseberg. Staden beslutade därför att överta verksamheten och driva nöjesfältet ytterligare en säsong, för att på så sätt täcka lite av förlusten. Och därefter… ja, ni vet hur det gick.
Läs fler texter om Göteborgs historia:
LÄS MER:400 år av succéer och fiaskon (och blåst)
LÄS MER:GBG400: Wedel guidar genom 1907 års Göteborg
LÄS MER:Göteborg byggdes av soldater, bönder, fångar och lösdrivare
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
