Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Björn Werner: Så är det att gå ensam på bio i ett tomt Scandinavium

GP:s kulturchef Björn Werner testade Filmfestivalens snackis ”The deserted arena” – en möjlighet att se på film ensam i den helt tomma arenan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Här kliver sjuksköterskan Lisa Enroth i land på Pater Noster

Coronaisoleringen är inget som stör mig så värst. Jag nästan trivs nu, i den stillsamma ensamheten. Ibland är jag på jobbet för att på chefers vis ”hålla ställningarna.” Jag sitter i mitt lite för kalla kontorsrum, fryser, slår små lovar ut på den ödelagda redaktionen och hummar för mig själv. Det har gått så långt att jag rätt ofta börjat ha en sån där blå fleecejacka från Helly Hansen som man har på landet och i Majorna. Det finns ändå ingen att klä upp sig för.

Jag är alltså fullt förberedd för bioisolationen som Filmfestivalen ställt till med i Scandinavium. Det är också en spektakulär scen de ställt till med. PR-eventmakande när det är som bäst. En lyxigt röd röda mattan som sträcker sig några meter ut på trottoaren och sedan i en lång, snirklande bana hela vägen in till Scandinaviums mitt

”Om det börjar brinna går du samma väg tillbaka” berättar Filmfestivalens funktionär på plats.

Praktiskt.

I slutet av mattan står en röd stol, bredvid en hög filtar och en bit bort en halvstor bioduk. Runtomkring mig välver sig Scandinavium i halvskum belysning. De tomma läktarraderna är lustigt livlösa utan människor, som en gympahall på steroider och inte alls en förvisso starkt rivningshotad, men ändå, arena.

LÄS MER: Jag kommer sakna filmsnacket med kompisarna

GP:s fotograf Meli börjar knäppa bilder. Det är tyvärr en extremt bildmässig situation, med den där röda fåtöljen och en ensam kulturchef, hudlöst utplacerade mitt på arenagolvet. Plåtandet pågår därför långt efter att Scandinavium släckts ned fullständigt och filmen börjat. Det känns allt annat än isolerat.

Inte heller när klickljuden bedarrar infinner sig riktigt den där känslan av ensamhet som Filmfestivalen menar att jag ska uppleva. För två år sedan tvingade vi på kulturredaktionen in vår medarbetare Carl Moberg i Filmfestivalens specialbyggda sarkofag för att se Aniara. Ställt i kontrast till det är min upplevelse ingenting. Den är rentav oväntat vanlig. Filmvalet ”Time to pause” visar sig nämligen vara resultatet av 1000 zoom-möten som regissören Alistair Morrison klippt ihop till, ja, ett väldigt, väldigt långt zoom-möte. Och som vanligt fryser jag. Scandinavium, som inte minst är en ishall, lägger av förklarliga skäl inte jättemycket krut på att hålla lokalen uppvärmd genom pandemin. Mössan åker på igen, och halsduken, och filtarna. Jag saknar min Helly Hansen.

LÄS MER: 12 000 ville se film ensam i fyren

Är det kul? Nja, men väldigt speciellt, nästan lite högstämt. Som ett värdigt avslut efter lång och trogen tjänst. Rentav så att jag på vägen ut på den röda mattan / säkerhetsmarkeringen ertappar jag mig med ett oansvarigt grämande: på ett sätt vore det inte så dumt om Scandinavium fick chansen att brinna ner nu när det ändå står tomt, istället för att bistert invänta rivningskulorna.

”The isolated cinema”

2021 års Göteborgs Filmfestival är huvudsakligen digital. Ett fåtal fysiska visningar hålls under samlingsrubriken ”The isolated cinema”. Utöver visningarna i Scandinavium som lottats ut, visas också film för en enda person på Draken, samt på fyren Pater Noster.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.