Höstens tv-höjdpunkt blir den brittiske regissören Steve McQueens antologiserie ”Small Axe” om svart brittiskt samhällsliv från 1960- till 1980-talet. McQueen (”12 years a slave”) tar sig an allt från hemmafester bland Ladbrokes västindier till politisk aktivism – kretsande kring den så kallade Windrush-generationens barn.
De här decennierna, centrala i svart brittisk erfarenhet, har länge bara skymtat i ett Sverige där kunskapen om svart amerikansk populärkultur dominerar. När skådespelaren Earl Cameron, den första svarta brittiska filmstjärnan, dog mitt under årets brinnande Black Lives Matter-sommar blev det (tack vare hans roll i Bondfilmen ”Åskbollen”) en notis.
Men Camerons tidiga karriär visar vilka teman filmer med svarta skådespelare först behandlade.
Även om det hade funnits svarta i brittisk film tidigare (som när man kring förra sekelskiftet rekonstruerade kolonialslag med svarta som även visades upp på utställningar) så var Camerons genombrott i Basil Deardens noirfilm ”Pool of London” 1951 talande: den svarte sjömannen är en ensam hjälte som träffar en vit kvinna och möter samhällets fördomar.
Vad är the Windrush generation?
Storbritannien utfärdade arbetstillstånd för alla i de så kallade samväldesländerna strax efter andra världskriget.
Det första fartyget från Karibien, Empire Windrush, anlände London i juni 1948 med 492 passagerare från främst Jamaica och Trinidad. Omkring 500 000 personer kom mellan 1948 och 1971.
De fick löften om att bosätta sig i Storbritannien för gott och kom att kallas The Windrush Generation.
2018 avslöjade The Guardian att Windrush-migranter och deras barn påverkades av förändrade migrationsregler som klubbats 2012. Personer som hade bott och arbetat i Storbritannien blev av med jobb, pension och socialskydd. För att fylla nya utvisningskvoter utvisades även första- och andragenerationens Windrush-migranter.
Skandalen ledde till att inrikesministern Amber Rudd fick avgå. En utredning i mars 2020 fastställde att Theresa Mays regering hade uppvisat en ”oursäktlig ignorans”, att de helt bortsett från Windrush-generationen när beslutit hade tagits – och att konsekvenserna var möjliga att förutse och hade kunnat undvikas.
Redan i slutet av decenniet, i utmärkta ”Sapphire” (1959) är den västindiska gruppen etablerad och kulturkrockstemat utvecklas. Mordmysteriet, återigen i regi av den progressive Dearden, visar dock hur skör integrationen är när bostadssegregation lever kvar och ljushyade svarta kvinnor väljer att passera som vita.
Under 1960-talet tilltar spänningarna. Cameron spelade i ”Flame in the streets” (1961) som iscensatte hur raskonflikter genomsyrade fackförbund, Labour och även kärlekspar – upplösningen var inspirerad av upplopp som nyligen hade dragit igenom Notting Hill.
”Flame in the streets” visar också de undermåliga hyresrum som afrikanska och västindiska invandrare tvingades leva i, inspirerad av den författare som ett par år tidigare gett detta existentiellt uttryck i sin genombrottsroman.
Trinidadfödde Sam Selvons ”The Lonely Londoners” blev en sensation när den publicerades 1956 eftersom det var den första bok som ingående skildrade Windrush-generationens tillvaro. Generationen är döpt efter det första skeppet som kom till England från Karibien 1948, när man på grund av arbetskraftsbehov öppnade för invandring från kolonierna.
Såg sig som engelsmän
Selvons bok handlar om en grupp män kring huvudpersonen Moses. Som veteraninvandrare är det han som går till stationen, hämtar nyanlända, hjälper med husrum och tips om arbete. Männens sociala ambitioner (nummer ett: att skaffa en vit flickvän och klä sig skarpt) skildras tragiskt eftersom de inser hur hudfärg och brytning alltid markerar dem som outsiders.
Skrivna på kreoliserad engelska och med rika kulturreferenser ger Selvons romaner inblick i en egen värld. Calypsomusiken som spelas i romanernas klubbar och i de trånga hyresrummen – och användes på samma vis som rasmarkör i filmer som ”Sapphire” – har idag blivit föremål för samlingsskivor på Ladbroke-skivbolaget Honest Jon’s. Under namnet ”London is the place for me” speglar de genom invandrarmusiken områdets glokala historia.
Titeln är tagen från Selvons landsman, musikern Lord Kitchener. En calypsogigant som i likhet med andra artister ofta sjöng rent deskriptiva rapporter, gärna uppskattande, om England. Västindierna betraktade sig nämligen som britter, uppenbart exempelvis i Young Tigers ”I Was There (At The Coronation)” om drottning Elizabeths kröning 1953. Selvon väver in musiken och kläderna; kostymer i samma snitt som överklassen. Alltsammans något som gjorde de invandrade männen djupt subversiva eftersom de så självklart ansåg sig tillhöra England.
Det här skulle genom åren föda rasism och generationskonflikter – och bitterhet över en behandling som slutligen kom i dagen decennier senare under Windrush-skandalen 2018. Det visade sig nämligen att dessa ”kolonialbritter”, somliga invandrade redan på 1940-talet men även barn födda i England, systematiskt hade deporterats, blivit av med arbete, bidrag, sjukvård och andra rättigheter.
Medvetenheten om detta, och generationskonflikten det födde, stod i centrum för filmer redan på 1970-talet. Som den första svarta brittiska filmen med en svart regissör: Horace Ovés kompromisslösa ”Pressure” (1975). Det är passande att filmen samskrevs av Ové och Selvon, eftersom temat inte längre främst är rasismen. Den finns där som en självklar faktor i samhället som den unge huvudpersonen Tony inser är ofrånkomlig. Hans politiska uppvaknande – påhejat av en storebror som är med i Svarta pantrarna – får ett stenhårt bemötande av deras föräldrar som strävat hårt för att bli medelklass. På köpet har de blundat för rasismen deras barn möter.
Talande nog släppte Selvon parallellt sin mest utskällda bok, ”Moses ascending” där en äldre Moses driver med unga militanta aktivister. Som författaren Hari Kunzru skrev i ett förord 2008 saknas romanen av denna anledning, samt på grund av den misogyni som återkom i alla Selvons Moses-böcker, i en postkolonial kanon.
Eran har ingen tydlig avslutning
Det är synd eftersom ”Moses ascending”, liksom den besläktade ”The housing Lark” (1965) som återutgavs i somras, med mörk satir visar hur rasmässiga hierarkier och segregation skapar självhat och cynism.
Samma ingredienser dök snart upp i filmer som ”Black Joy” (1977) och ”Babylon” (1980) som tog sig an den fortsatta invandrarerfarenheten och polisvåldet. Detta, och den allt mer medvetna aktivismen, fick spelrum i den första svarta filmen med svart kvinnlig huvudroll. I ”Burning an illusion” (1981) spelar Cassie McFarlane en medelklasskvinna som ignorerar samhällsproblem andra svarta möter tills hennes pojkvän hamnar i fängelse.
Här finns ett starkt fokus på svart identitet återigen fångat med samhällskommenterande populärmusik – som reggaebandet Steel Pulse från Birmingham, dubpoeten Linton Kwesi Johnson och hans samarbetspartner Dennis Bovell som tonsatte upploppen i Brixton 1981. Calypsons uppskattande rader om kröningar och hemmahörande är som bortblåsa.
Den här eran som Steve McQueen nu tar sig an har ingen tydlig avslutning – Ové tog till exempel raskonflikten från innerstaden i underhållande ”Playing away” (1986) där ett cricketlag från Brixton bjuds in att spela mot ett bylag i Suffolk under traktens ”Tredje världen-vecka”. Och som Windrush-skandalen visar är perioden fortfarande både kulturnav och smärtpunkt i 1900-talets svarta brittiska erfarenhet.
Steve McQueens filmsvit ”Small Axe” är producerad för BBC One tillsammans med Amazon Prime och har engelsk premiär den 20 november. Svensk visningsform och premiärdatum är ännu inte fastställda.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
