- Ingenting, svarar Gustavo Dudamel på frågan om vad som förändrats i hans samarbete med Göteborgs symfoniorkester sedan han första gången ledde dem för ett par år sedan.
Sedan dess har stjärnskottet från Venezuela blivit orkesterns chefsdirigent. Han kände sig som en i familjen direkt och på den vägen är det, menar han.
- Tack och lov har jag haft goda relationer med alla orkestrar. Det är aldrig några problem. De uppstår först när du kallar dem för problem.
Han letar i minnet efter ett citat från en vän som han lärde känna för några år sedan, en venezuelansk bergsklättrare som sedermera dog i en snöstorm på 4 000 meters höjd.
- Han sa "Bästa sättet att vänta på döden är att njuta av livet." Det är fantastiskt för det är sant, utbrister Gustavo Dudamel.
Han sitter i sin loge på Konserthuset, käkar pepparkakor som en av violinisterna bakat och gnuggar sig i ögonen. Hans jetlag har ännu inte lagt sig, trots att han kom till Europa från Sydamerika redan i förra veckan, först till Spanien och i måndags till Göteborg.
Under dagen har han repeterat med orkestern, avslutningsvis med enbart blåsarna för att kunna finslipa musikens minsta detaljer.
Här är ett par scener från slutfasen i det arbetet. Gustavo Dudamel skuttar runt med taktpinnen i ena näven och pappkaffe i den andra. Han efterlyser artikulation, betoning och sökande efter Guds röst.
Före ett stycke i Bruckners nionde symfoni ber han blåsarna att tänka sig att de smyger runt i en byggnad där alla dörrar har fotoceller och glider upp automatiskt. Musikerna svarar med svävande ackordslöjor.
Han bläddrar frenetiskt i notpappren till ett annat parti, spänner musklerna mot sektionen och börjar spela luftgitarr. Det är dags för det distade avsnittet, konstaterar han roat och uppmanar musikerna att tänka på alla stora rockband, som Pink Floyd eller Led Zeppelin.
- Jag älskar elgitarrer och gammal rock'n'roll, säger Gustavo Dudamel när han efteråt pustar ut i logen.
Han tillägger att dagens musiker inom det klassiska fältet inte sitter med skygglappar och stirrar på sina gamla noter, utan är öppna för nya intryck. Själv lyssnar han på allt. Men att nämna någon färsk musikupptäckt är svårt för det är så mycket, säger han. Dessutom hittar han hela tiden nya saker i musikstycken han känner väl. Varje dag erbjuder nya fynd i partituren.
Men aldrig tidigare har han gett sig på något av Anton Bruckner. Kvällens konsert blir första gången han dirigerar ett verk av den österrikiske tonsättaren och Gustavo Dudamel har studerat den nionde symfonin i ett par månader.
- Det är inte någon lätt musik. Men den är så vacker och så djup. Den handlar om kunskapen om hela symfoniorkesterns ljudbild, säger han.
På kvällens repertoar står också Wagners Wesendoncksånger, som altsångerskan Anna Larsson ska sjunga. Gustavo Dudamel kallar det för hedrande att få samarbeta med henne. De möttes första gången i Israel där han dirigerade och hon sjöng Mahlers sångcykel om sorgen efter döda barn, Kindertotenlieder.
Kriget hade just brutit ut mellan Israel och Libanon och fem minuter innan de anlände till konsertsalen i Haifa hade en missil slagit ned inte långt därifrån. Efter viss tvekan beslutade de att spela. Dudamel lutar sig fram och säger att där och då öppnades en ny dörr för honom.
- Kan du föreställa dig, du är så nära att någon kan döda dig. Och du skapar musik! Konsertsalen var fullsatt med människor som njöt och klappade händer. I den stunden kände jag verkligen musikens kraft.
