Blomblad faller till stillsamt kvitter. Manhattans vrål en timme bort. Blomblad faller till stillsamt kvitter. Manhattans vrål en timme bort. Blomblad Manhattans faller vrål till en stillsamt timme kvitter bort. Manhattans blomblad vrål faller en till timme stillsamt bort kvitter.
Ursäkta, ett litet infall bara, inspirerat av dels kompositören Steve Reichs hypnotiska musik som i hög grad bygger på pulserande upprepningar och kanonvariationer, dels kontrasterna mellan den miljonstad han bott i större delen av sitt liv och den skogsmiljö han flyttat till i Pound Ridge en timmes bilfärd norr om New York City.
- Jag har använt hörselskydd varje dag jag gått ut sedan sjuttiotalet och stod inte ut med oväsendet längre. 1981 skaffade jag en lägenhet i Tribeca och sedan dess har fastighetspriserna ökat otroligt på Manhattan. När vi sålde den kunde vi köpa det här huset helt utan att ta några lån, säger Steve Reich.
Hans repetitiva musik orsakar krypningar hos somliga, då den så långsamt byter skepnad. Hans musik hyllas av andra som finner den både innehållsrik och banbrytande. Hans musik framhålls som en brygga mellan konstmusik och populärmusik, en influens för musiker som David Bowie, Brian Eno och David Byrne eller koreografer som Jirí Kylián vars Falling angels framfördes på Göteborgsoperan förra året med utdrag ur verket Drumming.
Hans musik är rotad i klassiskt och jazz och afrikanskt och indonesiskt. Hans musik känns storstad. I själva verket är mycket av det Steve Reich gjort på senare år skrivet på vischan i Vermont där han har ett lantställe. Att landskapet skulle påverka hur tonsättare skriver är en vanlig missuppfattning, anser han.
- Det är en del i den stora myten att om du älskar någons musik så måste den vara skriven av en underbar människa. Hahaha! Wagner var nazist och en fantastisk kompositör. Om du inte gillar de motsatserna - hitta en annan planet! Estetisk förträfflighet och moralisk förträfflighet har oturligt nog inget med varandra att göra, säger han men vill inte beskriva vad han själv är för figur.
- Folk som bedömer sig själva ger alltid en god bild, eller hur?
Steve Reich förefaller vara hängiven sitt arbete och ha ett stort självförtroende. En man som bär keps för sin judiska tro, som på äldre dagar blivit mer religiös och som börjar varje dag med bön. En konstnär som talar i långa meningar och gärna droppar namn på män som Bach, Coltrane, Dylan, ja, listan kan göras väldigt lång. En hyfsat gladlynt man som dock har kort stubin och fräser ifrån när någon tar en ögonblicksbild på honom hemma i köket.
Forsythian står i gul blom mest överallt längs de snirkliga vägarna vid Pound Ridge. Landskapet är kuperat, husen enorma och människorna få. Spritförsäljaren i byn nästgårds har aldrig hört talas om Steve Reich, men vet att området är fullt av rika människor. Och massor med hästar.
På familjen Reichs tomt står en Saab och en Subaru. Solen strålar sommarvarm men den organiskt formade badbassängen har ännu sitt blå vintertäcke på. Taxen Charlie skäller våldsamt när det knackar på dörren och Steve Reich öppnar med en trögflytande fruktjuice i ena näven.
Han sätter på tevatten och berättar att han är tillfällig hundvakt. Charlie tillhör 28-årige sonen Ezra Reich, som är rockmusiker och funderar på att flytta till Los Angeles.
- Lämna honom utanför, uppmanar Beryl Korot, konstnär och tillika Steve Reichs fru.
Hon passerar snabbt köket med en mobil tryckt mot örat och uppslukas någonstans i det arkitektritade funkishuset med stora rum och högt i tak.
Eller kanske hon gömt sig i trädgården där två enorma blommande magnoliaträd skuggar var sin uteplats.
I studion en trappa upp avslöjar Steve Reich att han är lite stressad. I höstas fyllde han sjuttio år och uppmärksammades med en festival till sin ära i bland annat Carnegie Hall och Lincoln Center i New York. Firandet stal energi och nu ligger han efter med ett stycke som den amerikanska ensemblen Eight Blackbird beställt.
Ändå går komponerandet så mycket enklare nu med datorn, som han använt sedan slutet av 80-talet. Han har samplat olika akustiska instrument och kan enkelt testa hur dubbleringar av dem låter, en metod han ofta använder sig av. För de runt fem minuter musik som hittills är klara har han förkastat ett femtiotal tidigare varianter av samma idé.
- Det mesta av min musik ligger i soptunnan, säger han.
Nu väntar också Polarprisutdelning i Stockholm. Steve Reich som inte kände till utmärkelsen tidigare fick en kick när han studerade vilka som fått priset, överväldigad över att finna jazz, rock och konstmusik sida vid sida med namn som bland andra Boulez, McCartney och Gillespie i listan.
- För mig känns det här som modellen för hur musikpriser ska vara. Jag brukade vara jazztrummis och skulle inte varit den jag är i dag om inte jag hört Miles Davis eller John Coltrane.
Steve Reich växte upp i New York med sin pappa som var advokat. Föräldrarna separerade när han var ett år och mamman flyttade till Kalifornien för att arbeta som sångerska. Sonen började tidigt ta pianolektioner och betade av förenklade stycken av Mozart och Haydn. Men musikintresset väcktes på allvar när han var fjorton och en kompis introducerade honom för Stravinskijs Våroffer och Bachs Brandenburgkonsert. Det kändes som att upptäcka nya planeter. Och när han fick höra Charlie Parker gick han omgående med i ett jazzband, blev trummis eftersom kompisen var en bättre pianist.
En annan uppenbarelse var att höra John Coltrane.
- Han spelade så många noter mot så få harmonier. På Africa brass spelar han i en halvtimme mot det enda ackordet E. Man tänker: det är omöjligt, det måste bli tråkigt! Men inte, det är fantastiskt, säger Steve Reich.
Han har gått på bland annat Juilliard school i New York, studerat balinesisk musik och dragit på sig malaria under studier av västafrikansk slagverksdriven musik i Ghana. Rytmen har under alla år varit grundläggande för Steve Reich, som flitigt använder slagverksinstrument i kompositionerna.
Han har också jobbat i en hel del motvind. Under sextiotalet försörjde han sig som bland annat taxichaffis och flyttgubbe innan han i början av sjuttiotalet började tjäna pengar på sin musik.
Och hela hans livsval ogillades av fadern - som sa upp bekantskapen för att sonen valde musiken.
- Jag tror att min pappa kände sig förrådd. Han ville att jag skulle bli som honom, men nu skulle jag bli som min mamma. Jag gjorde bara vad jag älskade att göra, men han kunde inte ta det. Vi talade inte med varandra på 15 år.
Först sedan New York Times publicerat en bild av Steve Reich lyfte fadern luren och ringde sin son.
- Inuti kände jag att så här är livet för mig, det är inte perfekt. Men livet är oftast inte perfekt. Man tar sig igenom det och vi gjorde så gott vi kunde av situationen, säger Steve Reich.
