Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Simon Stålenhags bilder har blivit poetisk tv-science fiction i
Simon Stålenhags bilder har blivit poetisk tv-science fiction i "Tales from the loop". Bild: Amazon Studios

Recension: "Tales from the Loop" – Amazon Prime

Serien baserade på svensken Simon Stålenhags "Ur varselklotet" är otypiskt långsam för att vara en sci-serie. Men resultatet blir långtråkigt.

Tv-serie

Tales from the Loop (Ur varselklotet)

Amazon Prime, 8 avsnitt

Manus och regi: Nathaniel Halpern

Med: Rebecca Hall, Jonathan Pryce, Daniel Zolghadri, Ato Essandoh m fl.

Premiär 3 april.

I småstaden Merced i Ohio händer inte mycket. Men de flesta av invånarna har någon koppling till ”The Loop” (”Slingan”), ett forskningscenter och stadens till synes enda industri. Vad man sysslar där exakt är höjt i dunkel men någonting mystiskt är det. Stenar leviterar, konstiga farkoster hittas i skogen. Men det är å andra sidan vanliga inslag i Merced, något man lär sig leva med.

En småstad med en stängd vetenskaplig forskningsenhet är en känd scifi-komponent. Mycket är bekant: småhus med inredning från förra seklet, en tyst skog i utkanten och en liten huvudgata med sömniga små butiker. En sådan stad kan ligga var som helst i världen. Det kan vara Hawkings, Indiana där Netflix storserie "Stranger Things" utspelar sig. Eller Winden i tyska inlandet, som i serien "Dark".

De serierna har mycket gemensamt. Förutom bruksortens stillhet och det lokala kärnkraftverket/forskningscentrets lockande mörker, ligger fokus på barnen. De växer upp i skuggan av det oförklarliga, lär sig acceptera det som ett vanligt inslag i deras liv. Samtidigt som de är barn med allt vad det innebär av nya lekkamrater, blossande förälskelser, obekanta, nya känslor och rivalitet.

"Tales from the Loop" skulle därför lika gärna kunna utspela sig i Sverige. Och det gör den också, på sätt och vis. Serien bygger på den svenska konstnären Simon Stålenhags bok "Ur varselklotet", som utspelar sig på Mälaröarna strax utanför Stockholm. I Stålehags grådaskiga bilder skildras mötet mellan det vardagliga och det okända. Mellan levande, skeva varelser och mekaniska, rostiga robotmaskiner. De både passar in och inte i det karga landskapet.

LÄS MER: Tv-recension: Drabbande om barnmord i Atlanta

Tv-serien har lyckats fånga gråskalan, stillheten och dystopin i hans bilder mycket väl. Men Stålenhags bilder visar ett tillstånd, en situation. Inte kontext eller handling. Tyvärr har man fångat också detta – det händer mycket lite på väldigt lång tid. De timmeslånga avsnitten är fristående men kretsar kring något av barnen eller de unga vuxna i Merced och deras förhållande till ”Slingan”. Tempot är otypiskt långsamt, vilket i och för sig bara betonar småstadsledan – och Philip Glass fantastiskt vemodiga pianomusik. Men resultatet blir ojämnt, i bästa fall. Långtråkigt i sämsta fall.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.