Forskaren Emma Frans vet att vetenskap inte är det mest lättillgängliga men gör sitt bästa för att beröra. Hon tar upp det svaga i människans natur. Så som att vi ofta ser det som bekräftar vad vi redan vet eller att vi suktar efter tvärsäkerhet. Det märks inte minst i dagens brus, enligt Frans, där de starka åsikterna sticker ut. Hon uppmanar till att vara källkritisk och visst, det är tänkvärt.
I nästa stund vänder hon på det. Tar upp terrordådet på Drottninggatan och hur det instinktiva i henne då gjorde att hon sprang med flocken när nyheten om skjutningarna kom, inte någon gång ställde frågan "har du en källa på det?".
Det är ett resonerande sommarprogram som, ironiskt nog, hade varit mer intressant att lyssna på om hon hade drivit ett av spåren hårdare. Den åsikten gör väl mig till en av de där människorna som Frans pratar om.
Vem?
Doktor i epidemiologi, forskare och vetenskapsskribent. Har utsetts till Årets folkbildare två gånger. Hon har vunnit Stora Journalistpriset i kategorin Årets Röst.
Innehållet är ibland för torrt. Vid de tillfällena låter hon som en uppsats. Frans nämner studier som för att bekräfta vad hon just har sagt. Passagen om åderlåtning är sövande.
Hon väger upp det torra med att berätta om en komplicerad förlossning och sina barn. Det finns en konstant känsla av att Emma Frans ställer sig över formatet. Hon vet hur det brukar låta, pratar vid ett tillfälle om sommarprogrammets dna. Inte på att något vis förringa hennes upplevelser, men dramaturgin känns regisserad.
Vad som är snyggt, är att några röda trådar utkristalliserar sig mot slutet. Frans söker till exempel genomgående svar på frågan "hur blev allt såhär?" – något hennes barn undrade och som hon nämner i starten – och lyfter såklart den vetenskapliga förklaringsmodellen. Sammantaget är hennes Sommar ett gott försök att göra den het.
Nästa sommarpratare 14/7: Leif Östling, före detta vd.
