Från att länge ha varit ett närmast tabubelagt ämne i Sverige har kärnkraften åter blivit ett debattämne. Inom partipolitiken är det uppenbart, men även i andra kretsar har ämnet fått en renässans och flera av de argument vilka framfördes i kärnkraftens barndom, som dess begränsade miljöpåverkan, framförs nu på nytt.
Kärnkraftens roll för svensk energiförsörjning och dess potential att globalt bryta ökningen av växthusgaser står i centrum för svenske energiforskaren Staffan A. Qvists och amerikanske statsvetaren Joshua S. Goldsteins debattskrift ”Klimatnyckeln – En fungerande lösning på världens största problem”.
Författarna argumenterar mycket övertygande mot användningen av fossila bränslen vid framställningen av elektricitet.
Jag läser boken samtidigt som jag följer turerna i den hårdaste miljöstriden i Australasien på närmare fyrtio år. Södra halvklotets största kolgruva, Carmichael, är planerad i Queensland och protesterna mot bygget har splittrat nationen. Urbefolkningen tillsammans med miljöaktivister och ornitologer protesterar mot ödeläggelse av marker och grundvatten samt av Stora barriärrevet – genom vilket kolfartygen ämnar kryssa i daglig skytteltrafik på sin väg till och från Indien, kolgruvans avnämare.
LÄS MER:Nationalnyckeln lyfter unika varelser till ytan
Striden om kolgruvorna handlar, föga överraskande, även i stor utsträckning om det extremt miljöförstörande kolets påverkan på klimatet samt hur rimligt – eller snarare urbota galet – det är att storsatsa på kolkraft med dramatiskt ökande koldioxidutsläpp när klimatkrisen kräver radikala åtgärder i rakt motsatt riktning. Adanis gruva exemplifierar dessvärre en pågående trend; från Tyskland till Indien och Kina storsatsas det idag på kolgruvor och nya kolkraftverk som om morgondagen inte fanns.
Bortsett ifrån uppenbara faror och problem med kolbrytning – i exemplet ovan rörde det förlust av biologisk mångfald, grundvatten och kulturellt betydelsefull mark – står ett annat dilemma i centrum. Det handlar om växande energibehov och krav på billig elektricitet från människor som alltför länge levt utan sådant som många av oss länge tagit för givet. När exempelvis fyra miljarder asiater kräver sin rättmätiga del av livets goda och önskar luftkonditionering, egna kylskåp, elektriska bilar och dito cyklar samt ständig uppkoppling kräver det elektricitet i oerhörda mängder. Därför Carmichaelgruvan och hundratals andra planerade kolgruvor och gasledningar.
Qvist och Goldstein tar i sin stridsskrift avstamp i koldioxidutsläppens utomordentligt negativa påverkan på hälsa och klimat samt hur vi, enligt författarna, snabbt skulle kunna få till ökad produktion av elektricitet utan ödesdigra utsläpp. Den klämkäcka titeln - ”Klimatnyckeln – En fungerande lösning på världens största problem” - och dess till synes enkla budskap kunde vara hämtat från någon självupptagen uppfinnarjocke i gnällprogrammet Ring P1! Men så är det inte.
LÄS MER:Personligt om klimatförändringarna
I likhet med andra böcker om energipolitik och klimatförändringar är "Klimatnyckeln" rikligt tryfferad med diagram och grafer och stapelscheman över energiproduktion och terawattimmar. Qvist och Goldstein visar hur Sverige radikalt lyckats reducera koldioxidutsläppen tack vare vatten- och kärnkraft, medan andra, exempelvis Tyskland, alltmer förlitar sig på rysk gas och inhemskt kol – vilket på sikt kommer att resultera i att tusentals människor lär gå en förtida död till mötes på grund av kraftverkens giftrök.
Det är ingalunda svårt att påpeka brister i framställningen; uranbrytningen är exempelvis ingen dans på rosor, det är bara att fråga urbefolkningen i norra Australien varifrån vi köper vårt uran.
Författarna argumenterar mycket övertygande mot användningen av fossila bränslen vid framställningen av elektricitet. Alternativa energikällor som sol och vind hyllas samtidigt som deras otillräcklighet ägnas åtskillig tankemöda. Det som sägs är ingalunda nytt, men sammanställningen är anslående – som sig bör i en debattbok av det här slaget.
Bokens centrala budskap och poäng är att det är kärnkraft som ska frälsa oss från klimatkrisens dystopiska framtid och mot den smutsiga kolkraftens ytterst negativa påverkan. Det är sällan man numera hör någon sjunga kärnkraftens lov så innerligt som Qvist och Goldstein, men att kärnkraft kan och bör spela en avgörande roll för att ta oss ut ur klimatkrisen är en tanke som även börjat få visst stöd bland somliga miljötänkare.
Författarnas passionerade argumentation för kärnkraft, i synnerhet tredje och fjärde generationens reaktorer, torde vara lika provocerande för somliga som övertygande för andra. Qvist och Goldstein diskuterar emellertid frågan på ett sakligt och öppet sätt vilket gör boken till ett debattinlägg som ingen intresserad av klimatfrågan bör gå förbi oläst.
Det är ingalunda svårt att påpeka brister i framställningen; uranbrytningen är exempelvis ingen dans på rosor, det är bara att fråga urbefolkningen i norra Australien varifrån vi köper vårt uran. Men givet att konsumtionen av elektricitet fortsätter att öka i snabb takt – inget pekar på motsatsen – samtidigt som utsläpp från fossila bränslen håller på att göra jorden obeboelig, finns det goda skäl att seriöst överväga de få alternativ som står till buds.
