Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Greta Thunberg och hennes skolstrejk är en av många aktivister som bjuder på civilt motstånd mot tillväxtsamhället och dess påverkan på klimatet. Bild: Daniel Reinhardt

Recension: "Degrowth" – Giorgos Kallis

Kenneth Hermele läser Giorgos Kallis uppmärksammade "Degrowth". En bok som på ett tydligt vis förklarar hur man kan skära ner på ekonomins storlek för ett bättre liv och ett bättre klimat istället för att helt försöka omkullkasta kapitalismen.

Sakprosa

Giorgos Kallis

Degrowth

Agenda Publishing

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det är något skumt med tron på ständig tillväxt. Klassiska ekonomer på 1700- och 1800-talen förstod att den ekonomiska tillväxten hade gränser, och förmodade att efter en period av tillväxt skulle världen återta sitt naturliga stabila tillstånd. I slutet av 1970-talet plockade den ekologiska ekonomen Herman Daly upp den tanken och förordade en ”Steady-state economy”, en ekonomi som stod stilla när det gällde BNP-tillväxt men som fortsatte utvecklas kvalitativt: människor skulle bli klokare, friskare och friare utan att behöva ständigt mer resurser, producera ständigt fler prylar och skapa ständigt mer avfall.

Idag är tanken att vi behöver krympa ekonomin åter högsta mode, och nu är det inte längre bara ekologiska ekonomer som omfattar den, se på diskussionen om flyget eller det civila motstånd mot business-as-usual som Greta Thunberg inspirerat till. I den nyutkomna boken "Degrowth", nerväxt eller kanske avväxt på svenska, sammanfattar Giorgos Kallis på ett lättbegripligt språk vad det handlar om.

Kapitalismen är ett problem men inget hinder.

Degrowth-rörelsen ställer sig en uppgift som är allt annat än blygsam: att bryta tron på att välfärd och ekonomisk tillväxt hänger ihop och ersätta målet om tillväxt med ekologisk och social hållbarhet. Då är ekonomins storlek – som ekologiska ekonomer mäter i hur mycket resurser som förbrukas, hur mycket sopor som skapas, hur stora utsläpp som frambringas – avgörande. Naturens gränser kan vi inte längre negligera. Eller rättare sagt: vi kan bara fortsätta att negligera naturen till allt högre kostnader.

Men även om målen är omvälvande känns medlen förvånande bekanta. Det handlar om att lägga avgifter och skatter på utsläpp och energi samtidigt som kvoter införs för att begränsa företags och energibolags användning av naturtillgångar och fossila bränslen. Kallis vill införa ett stopp för nya dammar och motorvägar liksom för erkänt skadliga kemikalier och för kärnkraft. Dessa åtgärder, som syftar till att minska ekonomiers ekologiska fotavtryck, kombinerar han sedan med politik som syftar åt samma håll men som också vill höja välfärden: kortad arbetsvecka, ökad trygghet (inklusive medborgarlön) och minskade klyftor för att skapa mer sammanhållna samhällen.

Forskare talar om att mänskligheten gått in i den sjätte stora artutrotningen, den allvarligaste någonsin.

Det visar sig att "Degrowth" är mer än ett policypaket för att ”bara” anpassa ekonomin till vad naturen kräver, det är i själva verket ett ambitiöst och visionärt program, en förening av sociala och ekologiska målsättningar. Det är i mina ögon en styrka, Kallis ger oss en föreställning om hur ekologisk och social hållbarhet kan se ut.

Är det möjligt att åstadkomma detta i en kapitalistisk ekonomi? Det är den invändning som förespråkare för degrowth oftast får höra. Kallis svarar i två steg: han vill hålla fast vid en demokratisk övergång till verklig hållbarhet och pekar på hur USA och Europa ställde om sina ekonomier i samband med upprustningen inför andra världskriget: då var det möjligt att föra över resurser från privat till offentlig konsumtion, från bröd till vapen. Och då är det möjligt igen, fast nu från destruktiv kvantitativ tillväxt till kvalitativ utveckling och hållbarhet. Kapitalismen är ett problem men inget hinder, ungefär så kan man sammanfatta hans slutsats.

Till detta lägger Kallis en sorts vision om ett annat och för honom meningsfullare liv, från konsumtionssamhällets upptagenhet vid prylar till en öppnare, friare och mer deltagande tillvaro. Kallis förebild är livsnjutaren och optimisten Zorba, om han kunde klara sig utan gallerior och tv-apparater, så kan vi. Så låter Kallis när han är som mest retorisk.

Den demokratiska vägen till förändring verkar problematisk.

Det här kan man förstås le åt, men jag tycker "Degrowth" är värt att ta på allvar. Vi står inför ett stup. När jag läser Kallis påminns jag om de senaste katastrofrapporterna: först var det bina, sedan gällde det ryggradsdjuren, nu varnas vi för att den samlade vikten av jordens insekter årligen minskar med 2,5 procent. Forskare talar om att mänskligheten gått in i den sjätte stora artutrotningen, den allvarligaste någonsin. Tag ett djupt andetag och låt den uppgiften sjunka in.

I det perspektivet är "Degrowth" – hur många invändningar man än kan formulera mot tanken på att bryta tillväxtens dominans utan att knäcka kapitalismen – i alla fall ett ljus i det tilltagande ekologiska mörkret. Det går att göra motstånd mot den förhärskande tillväxttron. Om det sedan kommer att räcka är förstås en annan fråga, liksom hur vi ska få till en demokratiskt beslutad omläggning av politiken i tillräcklig omfattning och tillräckligt snabbt för att påbörja den resa mot ett annat och rimligare samhälle som "Degrowth" inbjuder till. Min egen känsla här är realistiskt pessimistisk: jag ser inga tecken på att världssamfundet på allvar är vuxet uppgiften att ställa om ekonomin, och jag har börjat tvivla på mer folkligt inflytande och på fler folkomröstningar när det gäller den nödvändiga omställningen.

Tvärtom, erfarenheten av att fråga folkviljan till råds avskräcker: Italiens nya konstitution, Brexit, Trump, Bolsonaro för att inte tala om de nationalistiska och främlingsrädda partiernas frammarsch i Europa. Så den demokratiska vägen till förändring verkar problematisk för att uttrycka det försiktigt, antingen verkningslös, eller upptagen av att stänga verkligheten ute. Inte heller vill jag sätta mitt hopp till en auktoritär, ”upplyst” miljödespoti, även om det kanske verkar mer troligt än att demokratier kan åstadkomma den omsvängning som krävs.

Mot sådana mörka tankar gör "Degrowth" motstånd genom att erbjuda en väg där ekologisk hållbarhet går hand i hand med en social utopi. Det är en röst som jag saknat, särskilt sedan valet i höstas då så mycket av politik handlat om mandatfördelning och regeringsunderlag och så litet om vad som behöver göras.

Kenneth Hermele är ekonom och humanekolog.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.