Lis Hellström Sveningson: Recension: ”Arkivet” på Teater Tofta

"Var blev ni av ljuva drömmar?" sjöng Monica Zetterlund, en oförglömlig text av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Kanske hamnar alla drömmarna i ett arkiv, långt bortom civilisationen, och blir där omhändertagna av en noggrann och ansvarstagande personal, som läser, sorterar och bevarar allt. Det är i alla fall så regissören och manusförfattaren Göran Parkruds (önske)dröm ser ut i den nya pjäsen "Arkivet", som är sommarens föreställning på Teater Tofta.

Loftet i Toftas magasin är en utmärkt plats för detta spel, för lite drag av tomtar på loftet har personalen i arkivet. Verksamheten är avskuren från omvärlden och här finns hintar om ett hinsides perspektiv. Företaget HSM, Historien, Samtiden och Framtiden, kommunicerar med personalen via rörpost, en av alla detaljer som vittnar om en svunnen tid. Det vi inte behöver stuvar vi upp på vinden.

Ensamhet är ett grundläggande tema i "Arkivet". Längtan, kärlekstörst och arbetets roll i våra liv är också trådar som drömmar vävs av här uppe under takbjälkarna. I drygt ett decennium har Teater Tofta utvecklat sin sommarteater här. Modet att våga spela pjäser med allvar och komplikationer – om än alltid med strimmor av humor och värme – är välkommet bland alla farser som är gängse på sommarscenerna.

Med det sagt ger årets uppsättning ett lite vacklande intryck, det är som om den inte kan bestämma sig för vad det är som spelas. Skoj eller allvar? Visst kan det blandas, men här tar ambitionerna ut varandra. Förmodligen vill Göran Parkrud berätta för mycket på samma gång, han bygger en intrig som svävar ut och föreställningen blir onödigt lång.

Istället för Toftas vanliga arenaform har scenografen Ida-Lovisa Rudolfsson fått skapa en fondvägg med flera spelytor framför och publiken sittande på snedställda gradänger. Förändringen är inte lika stor för åskådarna som för aktörerna.

Fonden består av flera hyllmeter med pärmar, klassiska med blå rygg och blekta i olika grader. Jag får samma känsla som inför Lars Lerins enorma målning med ett liknande motiv; en lätt oro och sorgsenhet – vad är det för rester av mänsklig möda som har hamnat där i pärmarna?

Vid tre identiska skrivbord arbetar Veronica (Susanna Helldén), Berit (Jill Ung) och Nils (Carl-Markus Wickström). Med välvässade blyertspennor och stämplar läser de dokumenten med drömmar och minnen. Några får vi höra.

Medarbetarna är bundna vid sina bord med långa röda snören, en av företagsledningen införd produktivitetshöjande ordning som de tre inte bara har accepterat, utan gjort till sitt eget tvång.

Lika tvångsmässigt är kaffekokandet, roligt utnyttjat, träffsäkert och pådrivande i handlingen. Trion i arkivet har en typisk, men förstås förhöjd, arbetsplatsjargong. Här sipprar detaljer ur privatlivet in och de vet allt om varandra i det väloljade maskineri som deras arbetsgemenskap utgör. Det är fint skildrat, trots uns av överspel. Susanna Helldén är den yngre kvinnan, nervig och frustrerad med hett återhållen längtan efter något, med vad? Jill Ung spelar den luttrade veteranen med en praktisk syn på det mesta och tyngd i sin närvaro. Hon levererar dråpliga repliker som väcker många skratt. Carl-Markus Wickströms ödsliga preppare anar katastrofer överallt – men vill helst lära sig om hur kvinnor är.

Det hot som vilar över verksamheten får Martin Nick Alexandersson ge gestalt åt som Gabriel Gudén, den nye företagsledaren. Med självsäker hållning och dito språk gör han maktbalansen i arkivet tydlig. Nya tider stundar.

Göran Parkrud syr ihop sin historia, men överlämnar åt åskådarna att avgöra vad drömmarna är värda.

Lis Hellström Sveningson