Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Black Lives Matter-demonstranter i Los Angeles protesterar mot mordet på George Floyd.  Bild: Richard Vogel
Black Lives Matter-demonstranter i Los Angeles protesterar mot mordet på George Floyd. Bild: Richard Vogel

Hynek Pallas: Rasismen glöms bort efter upploppen - gång på gång

Detroit 1943. Watts 1965. Detroit 1967. Crown Heights 1991. Los Angeles 1992. Som kravallerna visar förblir såren öppna om man inte bemöter rasismen.
Hynek Pallas om ett USA som befinner sig i nedåtgående spiral.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Recension: "Why race still matters" – Alana Lentin

LÄS MER: Vithetsstudier behövs för att förstå rasismen

LÄS MER: Sätter ljuset på varför rasismen kan växa i Sverige

Pandemin har avslöjat hur dysfunktionellt USA har blivit under Donald Trump. Men som händelserna efter mordet i Minneapolis visar så kan inte jakten på lösningar och en nödvändig samhällsgemenskap ske utan att landet på allvar konfronterar rasismen.

Hur trasigt är USA? Frågan har under vårens katastrofala pandemibekämpning fått ställas oftare än under hela Donald Trumps presidentskap. Och med efterspelet till videofilmen av mordet i Minneapolis, där en vit polisman under åtta outhärdliga minuter dödade den svarte 46-åringen George Floyd, har den aktualiserats många fler gånger de senaste dygnen.

Amerikanska kommentarer har hela våren, i ett allt mer infekterat tonläge, pekat på ett illa fungerande land där viruset avtäckte befintliga problem. Flera intellektuella, som den inflytelserike journalisten George Packer i The Atlantic (6/19) har pekat på en sönderriven samhällsväv vars reva har vidgats under Trump. Packer och andra med honom betonar behovet av en ny amerikansk solidaritet.

Det låter utmärkt. Men händelserna i Minneapolis – som utvecklats sig till de största amerikanska raskravallerna sedan 1968 – ger dem även en annan dimension. För samhällskritik, och solidaritetsvisioner, som Packers, är praktiskt taget renons på frågan om ras och rasism.

Vid en snabb betraktelse utgörs därför den moderna svarta amerikanska historieskrivningen av en rad ortsnamn och årtal som bildar en sisyfostragedi.

Just att de skrivits innan men publiceras parallellt med utvecklingen efter Minneapolis är en övertydlig illustration av en återkommande färgblindhet och amnesi i det amerikanska samhället. Något som historiskt har hamnat på svarta intellektuella att påpeka – från W.E.B. Du Bois och James Baldwin till Ta-Nehisi Coates, bell hooks och Darryl Pinckney – och är del i det underliggande problemet. Cyniskt uttryckt uppfyller upplopp åtminstone ett syfte: ”rasproblemet” kommer med i nästa brett syftande samhällskommentar. Innan det glöms bort igen.

Vid en snabb betraktelse utgörs därför den moderna svarta amerikanska historieskrivningen av en rad ortsnamn och årtal som bildar en sisyfostragedi.

Detroit 1943. Watts 1965. Detroit 1967. Crown Heights 1991. Los Angeles 1992.

Efter Ferguson 2014 skrev Darryl Pinckney att det var droppen. Att nu måste USA se rasismen. Den i Sverige okände författaren, regelbunden skribent i New York Review of Books, skrev detta under Obama-eran. Pinckney såg hur sociala medier och delade filmer – ”svarta ringer inte 911, de tar fram mobilen” – äntligen gjorde det omöjligt att vifta bort och ”glömma” vittnesmål. ”Ferguson känns som en vändning”, avslutade han texten. (Utgiven 2019 i den lysande essäsamlingen ”Busted in New York”).

Det blev som vanligt ingen vändning. Problemen är benhårt rotade.

Sex år senare skriver tunga skribenter analyser av hur viruset sprängt djupa klyftor där Trump-kretsens nepotism och hatretorik redan odlat draksådd. Utan att nämnda den såriga rasism som är odelbar från presidentskapet och bristerna i USA.

Det finns en förståelig rädsla hos amerikanska intellektuella och politiker att tala om i synnerhet den svarta arbetarklassen särskilda utsatthet. Den vita arbetarklassen är mytologiserad, inte minst i politiken. Som Ta-Nehisi Coates har påpekat så står den moderna vita vänstern från Bill Clinton till Bernie Sanders och Joe Biden för en ”antirasism utan ras”. Att antyda att det finns en återkommande brist mellan svarta amerikaner och deras land som kräver särskilda åtgärder sitter allt längre in. Möjligen är rädslan nu att driva fler in i den vita identitetspolitik som har växt med Trump.

Men en anledning till att Trump med Coates ord blev ”den förste vite presidenten” (Atlantic 10/17) var en reaktion på att USA hade haft sin förste svarte president. Om polisvåld, som Pinckney skriver i essän ”Black lives and the police”, ofta handlar om att sätta dit en svart man som vågat käfta emot – då lovade Trump något liknande.

Löftet har han stått för. Rasismen fanns i samhället innan Trump, men manifesteras nu öppet på gator och i akademiska texter. Presidenten har inte bara sanktionerat den verbalt: flyktingbarn i burar sätter en ny ribba för vad som går an med bruna människor.

Viruset, likt invasioner, blottlägger ett samhälles svaghet. När sjukvårdssystemet brakar ihop och de vanligaste dödsoffren är fattiga svarta (som somalierna i Minneapolis köttpackningsindustri) speglar det den rasismen bakom övergrepp som oavbrutet pågår vid den amerikanska gränsen eller inför polisernas avstängda kroppskameror.

Vita husets förakt för medborgarna, även den medelklass som nu rasar igenom, sker inför öppen ridå.

Den vita medelklassen kunde länge blunda för den svart verkligheten eftersom den geografiskt befann sig någon annanstans. Den svarta medelklassen växte och lärde sig – inte minst i möte med polisen – att ras ändå trumfar klass. Men sedan krigen efter 9/11 har USA gått igenom en inte bara moralisk degenerering utan en ekonomisk. 2008 offrades samhället för bankerna. Nu befinner man sig i mer än en materiell depression när presidenten har satt sin inkompetente svärson Jared Kushner att handskas med virusbekämpningen. Vita husets förakt för medborgarna, även den medelklass som nu rasar igenom, sker inför öppen ridå.

Så när till exempel George Packer skriver att alternativet till solidaritet är döden är inget av det bildligt. Kushner är ansvarig för massdöd. Och underförstått eftersöker allt fler nu en solidarisk välfärdspolitik för att läka samhället. Men, som kravallerna visar, så förblir såren öppna om man inte bemöter rasismen. Om man ständigt låter denna minnesförlust uppstå kring den.

Hur ska man då erkänna den röda tråden från slaveri till den så kallade Jim Crow-lagstiftning som mellan 1876 och 1965 innebar segregation och diskriminering? Från lynchningar till en katalog av polismord? Vad göra åt de oproportionerligt många svarta i fängelsesystemet, något juristen Michelle Alexander i ”The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness” (2010) visat beror på att lagar efterlevs på diskriminerande vis?

Svar som getts på senare år är bland annat minneskultur, som det museum över lynchningar som trots motstånd har uppförts i Alabama. Samt ekonomisk ersättning till slavättlingar, något Coates förespråkar. Båda viktiga för att erkänna historiska övergrepp och hur de skapade den rasistiska revan.

LÄS MER: Recension: Learning from the Germans: Race and the memory of evil" – Susan Neiman

Men som filosofen Susan Neiman skriver i ”Learning from the Germans: Race and the memory of evil” (22/11/19) räcker inte det. Orsaken till att västtyskarna slutligen kunde konfrontera och ta ansvar för Förintelsen var utbildning och ett jämlikare samhälle. Under sina resor i fattiga och fortfarande segregerade delar av sydstaterna understryker Neiman att enbart symboler inte leder till utveckling. Det finns inga genvägar – utan en politisk solidaritet som märks i skolor, rättsväsende, boende, sjukvård och trygghet är framsteg omöjligt.

USA befinner sig i nedåtgående spiral. Inget lär sätta stopp för ett nytt Minneapolis de närmaste sex åren. Inte den här gången heller. Men det långsiktiga arbetet mot en rasmässig jämlikhet – en som vilar på insikten om att rasfrågan föddes när en nation begick brott mot mänskligheten – kan inte lämnas utanför analyserna om vad som har rivits upp.

Det måste vara en central del i visionen hos den som ger sig på att bygga en ny amerikansk gemenskap

LÄS MER: Finta inte bort rasismen