Den synlighet som samisk kultur har fått inom svensk offentlighet de senaste åren har kallats för en ”samisk explosion”, en boom eller helt enkelt ”det ökade genomslaget för samisk kultur”. Fenomenet uppmärksammas i en artikel i Dagens Nyheter i januari där flera av de intervjuade samiska konstnärerna och författarna påtalar att själva utgångspunkten är problematisk och riskerar att fortsätta anlägga en kolonial blick på samisk kultur (4/1).
Men det är som att det svenska majoritetssamhället inte förmår lyssna: istället för att uppmärksamma den samiska litteraturen för dess egna förtjänster är det vår egen uppmärksamhet vi uppmärksammar.
Det jag har hört och sett av hur den samiska litteraturen på den svenska sidan av Sápmi har utvecklats de senaste åren handlar om något helt annat, där prisnomineringar och artiklar i storstadsmedia snarare utgör bieffekter än mål i sig.
istället för att uppmärksamma den samiska litteraturen för dess egna förtjänster är det vår egen uppmärksamhet vi uppmärksammar.
LÄS MER:De blir årets sommarpratare i P1 2021
2015 var jag en av två nyblivna redaktörer för den norrländska tidskriften Provins och trots att jag är uppvuxen i norra Västerbotten och sedan länge har ett stort litteraturintresse var min kunskap om samisk litteratur i det närmaste noll. Ändå stod det snart klart att frågan om hur vi närmade oss det samiska var helt avgörande, och det av det enkla skälet att en diskussion om det norrländska inte är fullständig om inte samiska perspektiv också finns närvarande.
2016 tog Sveriges författarförbund och den då nystartade samiska skribent- och författarföreningen Bágo čálliid siebrie fram ett tiopunktsprogram för att stärka samisk litteratur på den svenska sidan av Sápmi. Statistiken var skrämmande: det gavs ut 0,2 böcker per år på samiska på den svenska sidan av Sápmi och ett av målen blev därför att samiska författare skulle kunna verka på samma villkor som svenska. Flera av punkterna rörde stödordningar och att kontakter mellan författare inom Sápmi, liksom mellan Sápmi och Sverige, skulle stärkas.
Mest direkt givande har punkt nummer 7 varit: ”Ett samiskt författar- och litteraturcentrum bör inrättas i Sápmi.” I dag är Tjállegoahte, Författarcentrum Sápmi, en aktiv och viktig aktör för samisk litteratur i hela Sápmi. De bedriver författarförmedling och håller kurser och arrangemang. Ingenstans i tiopunktsprogrammet fanns målet att det svenska majoritetssamhället skulle börja betrakta samisk litteratur som en boom.
Statistiken var skrämmande: det gavs ut 0,2 böcker per år på samiska på den svenska sidan av Sápmi och ett av målen blev därför att samiska författare skulle kunna verka på samma villkor som svenska.
LÄS MER:Digital Littfest lyfter Norrland
Jag har, liksom många andra, läst och uppskattat några av de mest omtalade samiska titlarna de senaste åren: Ann-Helén Laestadius ”Tio över ett” och ”Stöld”, Linnea Axelssons ”Ædnan”, Elin Anna Labbas ”Herrarna satte oss hit” och Moa Backe Åstots ”Himlabrand”. Men jag skulle önska att vi som läsande majoritetsbefolkning inte stannade vid det prisade och topplistade utan läste och tog del också av mindre synlig samisk litteratur.
För egen del har den enskilt största litterära upplevelsen varit det projekt som översättaren och läraren Johan Sandberg McGuinne genomförde under 2020: varje dag översatte han en dikt till ett eller flera av sina många språk, bland andra sydsamiska och gaeliska, och publicerade dem på sin Facebooksida. Projektet liknar ingenting jag tidigare har sett, och det har varit en förmån att få ta del av nya poetiska bekantskaper från hela världen, men också börja tänka kring vad förståelse och översättning mellan språk, särskilt om det ena är kolonialt och det andra koloniserat, faktiskt innebär.
Det är inte säkert att litteraturen kommer att ta de uttryck och finnas på de platser som vi förväntar oss.
LÄS MER:"Samehatet har inte dykt upp ur ingenstans"
Viktig var också Annica Wennströms modiga och såriga text i nr 52 av tidskriften Kritiker, som jag för transparensens skull själv ingick i gästredaktionen för, där hon visar på ytterligare en baksida med att betrakta samisk litteratur som just en boom: det kan leda till att det är en viss typ av samiska berättelser och texter som förväntas och uppskattas medan andra betraktas som mindre intressanta eller rentav inte samiska nog, det senare en erfarenhet Wennström själv fått erfara i sina kontakter med svenska förlag.
Under Littfest i Umeå i mars i år, där ett flertal initierade samtal om samisk litteratur hölls, var det också just det som paneldeltagarna samstämmigt efterfrågade: Mer! Fler texter och fler perspektiv, i många genrer, gärna politiska men också utan krav på att alltid behöva vara politiska.
Att samiska författare kommer att fortsätta skriva tvivlar jag inte på, men jag hoppas att läsarna i det svenska majoritetssamhället fortsätter att intressera sig för den samiska litteraturen, men mindre som en boom och mer som en självklar och viktig del i inte bara Norrlands koloniala historia och samtid utan också hela Sveriges.
Det är inte säkert att litteraturen kommer att ta de uttryck och finnas på de platser som vi förväntar oss. Det är inte vår blick det handlar om. Vi var inte här först.
LÄS MER:Recension: "Herrarna satte oss hit" – Elin Anna Labba
Helena Fagertun är Göteborgsbaserad översättare och var redaktör för Norrländska litteratursällskapets tidskrift Provins 2015–2017. Var även gästredaktör tillsammans med Timimie Märak och Malin Nord för nummer 52, 2019, av Kritiker, som innehöll bidrag från främst samiska medverkande men även bidrag av urfolk runtom i världen.
Har också översatt flera samiska författare som Kathrine Nedrejord och Sigbjørn Skåden, men även urfolkspoeter som Lehua M. Taitano, Joshua Whitehead och Esther Belin för tidskrifter.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
