Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Privata apotek - en förändring som slog fel

Det sluga med privatiseringar är att det är som att knäcka ägg, lätt att göra men svårt att ångra, skriver Lars Henriksson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under en kvarts promenad i maklig takt genom Göteborgs centrum kan den som är hågad besöka inte mindre än åtta apotek. Det är den förändring av apotekssektorn som de flesta lägger märke till.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ingen påstod att det statliga Apoteksbolaget fungerade illa, tvärtom var det en institution som hade stort förtroende när det privatiserades 2009. Men det var just statligt, vilket räckte bland de djupt marknadstroende där privat definitionsmässigt är bättre. Inte billigare, det var även privatiserarna medvetna om, så de vinster samhället gjorde genom att ersätta ”märkesmediciner” med identiska, billigare, fick bekosta förändringen.
Dåvarande socialminister Göran Hägglund hade en dröm om ”ett apotek i varje gathörn som ägs av apotekaren själv”. Riktigt varför varje gathörn skulle behöva ett apotek är höljt i dunkel, men det viktiga var att sprida bilden av små mysiga apotek där gemytliga familjeapotekare blandade till mediciner just för dig. Fototillfällena var också legio när Hägglund reste land och rike kring för att inviga privata apotek.

Flera utvärderingar har gjorts som alla pekar på att privatiseringen skapade fler problem än de obefintliga som skulle lösas. Tre forskare i Uppsala har nu undersökt förändringen ur ett mycket intressant perspektiv: vilka förväntningar hade de som då var inblandade – politiker, patienter, personal – och hur de tycker att dessa förväntningar uppfylldes. Den lilla rapporten är politisk nutidshistoria av en sort vi sällan har tillgång till, med verklighetens facit i hand och gårdagens argument fortfarande i minnet.
Resultatet är slående, i princip alla som intervjuas är besvikna eller förvånade över att så få av förväntningarna uppfylldes: likriktning istället för mångfald, ägarkoncentration istället för spridning, överetablering i storstädernas centrum men sämre tillgång till mediciner för många. Och för de anställda, mindre utrymme för professionell kunskap och rådgivning och mer tonvikt på försäljning av icke-medicinska varor. Alltså precis vad som kunde förutses med minsta kunskap om hur den reellt existerande kapitalismen fungerar.

Forskarnas slutsats är att motiven för privatiseringen var rent ideologiska, en barnatro på den självreglerande marknadens förmåga att styra allt till det bästa. En mer cynisk slutsats är att resultatet blev precis det avsedda: att öppna ännu ett fält för vinstjakt. De riskkapitalbolag som var först på plan har redan plockat hem snabba cash och sålt vidare.

I teorin är det grundläggande för demokratin att det går att ändra en politik som gått snett. Men det sluga med privatiseringar är att det är som att knäcka ägg, lätt att göra men svårt att ångra. När en enig riksdag 1971 förstatligade apoteken och lade grunden till ett väl fungerande system var motparten några hundra apoteksägare. Den som idag vågar resa frågan om ett återförstatligande ställs inför ett furiöst motstånd från mäktiga koncerner med företagsvärldens hela mediemaskineri i ryggen. Det betyder inte att det är omöjligt. Bara att det krävs mer än sakargument.