Den 17 november 1989, för 30 år sedan i dag, samlades studenter till en demonstration i centrala Prag. Det var en minneshögtid – ett halvsekel hade passerat sedan nazisterna stängde stadens universitet. Men mot bakgrund av det som skedde i resten av Centraleuropa, där Berlinmuren redan hade fallit, var det också en protest mot den sittande kommunistregimen. Som i skymningen beordrade att studenterna skulle mötas med våld.
LÄS MER:Recension: Ivan Krastev och Stephen Holmes "Ljuset som försvann"
Reaktionen på de misshandlade demonstranterna blev hastig och spred sig som en löpeld. Den styvnackade partiledningen hade inte förmått tolka händelserna i grannländerna rätt. Det tog tio dagar av massiva demonstrationer, det som kallas för Sammetsrevolutionen, så var diktaturen död. En månad senare installerades den för många tjecker okände dramatikern och medborgarrättskämpen Václav Havel som landets president.
Denna jubileumshelg är en märklig blandning av trikolorfärgad triumf, starka minnen och viss sorg här i Prag.
Denna jubileumshelg är en märklig blandning av trikolorfärgad triumf, starka minnen och viss sorg här i Prag. För sedan flera år har datumet också blivit en dag för tilltagande protester. Jättedemonstrationen på Letnáfältet – där hundratusentals personer protesterade hösten 1989 – var kulmen på ett års manifestationer ordnade av organisationen Miljoner stunder för demokratin. Deras krav är att landets premiärminister Andrej Babiš, en korruptionsanklagad oligark, avgår.
Sammetsrevolutionen
Händelserna i Tjeckoslovakien som ledde till kommunistregimens fall inleddes med en stor studentdemonstration i Prag den 17 november 1989. Demonstrationståget möttes av kravallpolis som misshandlade hundratals demonstranter. Följande dag gick studenterna ut i strejk och ockuperade universitetet. De kommande veckorna organiserades en opposition kring medborgarrättsrörelsen Charta 77 och dagliga demonstrationer drog hundratusentals personer. Efter tio dagar ändrades landets konstitution. Den 29 december utsågs Václav Havel till president.
Dagens minnesstund för Sammetsrevolutionen blir inte mindre laddad: den tjeckiska presidenten Miloš Zeman, betraktad som Rysslands och Kinas man i Centraleuropa, vägrar närvara. Det är en exceptionell markering mot vad som räknas som det moderna Tjeckiens centrala datum.
LÄS MER:Pragvåren började med Kafka, Kundera och Stalin
Fast den som vill veta hur det blev såhär, varför strukturerna från kommunisttiden överlevde i form av oligarker, får inte svaren denna helg. Blicken måste riktas någon helt annanstans – mot en popstjärnas begravning tidigare i höstas.
Karel Gott var en av Europas största populärmusiker efter andra världskriget. Han liknades vid ”Östeuropas Frank Sinatra” och hade ett öde som fångar Centraleuropas vardagspolitik så som den manövrerades av miljoner människor. Gott, ett mellanting mellan Christer Sjögren och Elvis, slog igenom i mitten på 1960-talet och förblev populär ända fram till sin död. Han kallades för ”den tjeckiska näktergalen” efter den årliga utmärkelsen han vann 42 gånger – det vill säga under varje styre. I diktatur som demokrati.
Gott, ett mellanting mellan Christer Sjögren och Elvis, slog igenom i mitten på 1960-talet och förblev populär ända fram till sin död.
Är det cyniskt att tolka en begravning politiskt? Inte om den har gjorts till politisk symbol. Timmar efter nyheten om Gotts död den första oktober utlyste premiärminister Babiš en statsbegravning. Om det låter rimligt i svenska öron så bör det tolkas mot historien: ingen av de musiker som gick i fängelse för sin konst, kastades ur landet eller misshandlades av säkerhetspolisen, har fått det. Enbart Václav Havel fick det när han avled 2011.
Och Karel Gott är att betrakta som raka motsatsen till dessa personer.
Som sådan förkroppsligade sångaren en identitetsfråga i ett land som före 1989 hade få dissidenter men en stor andel medlemmar i kommunistpartiet: hur bearbetar man skuld för att ha stöttat en diktatur? Tjeckien valde en usel halvmesyr – man förbjöd inte ens kommunistpartiet och många intellektuella talar mer om 1989 som ”överlämnande” än ”revolution”. Vilket innebär att man har haft en minimal historiebearbetning.
LÄS MER:Tillbaka till Prag
I stället talas det om den ”grå massan”. Alltså den majoritet som menar att de under diktaturåren mest höll ner huvudet och inte skadade någon. Om Gott sägs det att han hjälpte förbjudna kollegor (men han kallade också senare Charta 77 för en ”israelisk produkt”). Det är något jag återkommande, med stor olust, får höra i Tjeckien när det framkommer att mina föräldrar var dissidenter. Många vill bedyra hur de gärna hade gjort mer men ”man var tvungen att få mat på bordet och vi hade ju barn”.
Många vill bedyra hur de gärna hade gjort mer men ”man var tvungen att få mat på bordet och vi hade ju barn”.
Mer talas det inte om saken.
Förr eller senare aktiveras detta i en nations politik. När affärsmannen Andrej Babiš 2011 grundande det parti som nu är landets största och som trots utredningar av hans person (han var agent åt den kommunistiska säkerhetstjänsten) och företag (de har sannolikt förskingrat stora jordbruksstöd) inte kryper ner i opinionsmätningar så har det visat sig att folk faktiskt inte bryr sig om att han var del av eliten före 1989. Det senaste årets protester har inte ruckat hans popularitet, bara synliggjort en klyfta i det tjeckiska samhället.
Karel Gott manifesterade den grå massans människa. Hans avgörande politiska ögonblick var Antichartan 1977. Efter att Charta 77-dokumentet hade spritts internationellt – en kritisk text som krävde att Tjeckoslovakien skulle följa mänskliga rättigheter – sammankallade kommunistpartiet artisteliten. De som ville fortsätta publicera sig, sjunga, skådespela eller filma fick underteckna ett motdokument i tv-sändning.
Karel Gott
Karel Gott, född 14 juli 1939, död 1 oktober 2019 var Centraleuropas mest framgångsrika manliga sångare. Gotts karriär stod efter att han 1968 representerat Österrike i Eurovisionsschlagerfestivalen på sin topp – i ett halvår framträdde han varje kväll på ett casino i Las Vegas. Under 1970-talet var han populär i östra såväl som västra Tyskland, Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Han gjorde tjeckiska covers på västhits av alla från Dolly Parton till Carpenters, släppte 200 album och sålde omkring 100 miljoner skivor. Framgångarna för ”den gyllene rösten från Prag” begränsades dock inte till pop. Gott var jazzsångare, sjöng opera och country. Hans minnesstund i oktober besöktes av 50 000 personer och blockerade centrala Prag en halv dag.
Lojalitet till makten har sällan fläkts ut så tydligt. Och ansikte för spektaklet var Karel Gott.
Gotts minnesstund med sin fem kilometer långa kö samt den påföljande jordfästningen – en halvmesyr eftersom sångarens änka klokt nog avböjde statsbegravning – har under hösten blivit del i det tjeckiska kulturkriget. ”Havel-eliten” som påstås hata det folkliga mot dem som tycker det är magstarkt att hedra medlöpare.
En invändning som har dykt upp är att Gott ”ju var antikommunist”. Ett begrepp som numera är en besvärjelse i Östeuropa och ger felaktig uppfattning hos analytiker i väst. Då måste man väl ha varit en oklanderlig person!
Lojalitet till makten har sällan fläkts ut så tydligt. Och ansikte för spektaklet var Karel Gott.
Det är att missförstå hur samhället fungerade efter invasionen 1968. Med få undantag trodde ingen längre på ideologin. Samhällskontraktet var en tom ritual, ett liv i lögn. Samtidigt med antichartan skrev Václav Havel essän ”The power of the powerless” (illegalt publicerad 1978) om grönsakshandlaren som varje morgon hänger upp banderollen ”Proletärer i alla länder, förena er!”. Inte för att handlaren tror på denna slogan. Utan för att handlingen – liksom att rösta i enpartival och gå i förstamajtåg – skyddar honom i det post-totalitära samhällets rädsla. Så att han ostört kan se på tv, konsumera och åka till stugan.
LÄS MER:Hundratals köade för Karel Gott-pengar
När till och med en artist som Gott – en gigantisk exportprodukt med publik i väst och öst och därmed med en makt som trumfade politrukernas – svor sin lojalitet i tv innebar det en ursäkt för att slippa ta ansvar. Hålla ner huvudet. Om inte Gott sa ett pip om kollegorna som hamnade i finkan för vad de sjöng, hur skulle fabriksarbetaren höja rösten?
Varför spelar detta för roll i dag? Att legitimera de gamla strukturernas överlevnad hänger ihop med att lämna historien obehandlad. Skulle Tjeckien på allvar göra upp med sitt förflutna vore en politiker som Andrej Babiš omöjlig. Och ingen sångröst på radion kunde bättre ursäkta de sömlösa delarna i klivet från diktatur till demokrati. Detta förstod och aktiverade Babiš genom att utlysa statsbegravning för Karel Gott.
I väst har vi under 30 år ritualmässigt hyllat arvet efter Václav Havel och undrar nu vad som blev av det. Men vill vi ha svar på de frågor som plågar Centraleuropa – och förstå de skickliga populisternas politik – då är det dags att rikta blicken mot mer än protesterna och de omhuldade frihetsdatumen.
