Politikerna hänger inte med i den svenska drogkulturen

Det finns en ny sorts politiker nu, sägs det. De har youtubekanaler, gör osminkade instastories, bråkar på Twitter och använder emojis halvironiskt, som vilka andra överåriga influencers som helst. De dokumenterar hur de peppar sig med spellistor och varvar ner med Netflix, “vi hänger med”, är det som att de skriker, “vi fattar också populärkultur”.

Men alla stora kulturella skiften är politikerna inte lika snabba på att erkänna. Trots att hälften av partiledarna är ur Flashback-generationen låtsas de inte veta om att landet genomgått en annan stor förändring av både attityder och livsstil under 2000-talet. Att den svenska kulturen numera är drogindränkt är det hittills inga partier, och rätt få opinionsbildare, som alls pratar om.

Men det ökade bruket är inte bara importerat, som vissa skulle påstå. Varenda ungdom sen millennieskiftet fick lära sig att lita mer på kreativt döpta konton på internet än på statens information när det gäller knark. Alla svenskar är i dag medvetna om de lyckade avkriminaliseringsprojekten i Europa och på våra semestrar i USA säljs cannabis lagligt och färgglatt paketerat i geléform som vilket lördagsgodis som helst.

LÄS MER:Unikt åtal för rekrytering till gäng

Jag känner läkare som knarkar, chefer som knarkar, mammor som knarkar, varannan vecka i alla fall. De fina flickorna som aldrig rört en drog före de fyllde trettio knarkar också nu, inte så ofta, men det händer. Det är inte bara förortsrapparna som kommer nära droghandeln, våra folkligaste artister, Håkan Hellström inkluderad, sjunger om den. De eleganta livsstilsmagasin jag brukar läsa tipsar om några droppar cannabisolja innan badet. Men samtidigt som ett oerhört antal familjer, arbetsplatser, psyken och relationer påverkats av det (oftast relativt oproblematiska) bruket, så är det märkligt tyst om saken i det offentliga samtalet.

Särskilt märkligt blir det när partierna vecka efter vecka deltar i öppen budgivning om vilka som hårdast kan adressera det som kallas “gängvåldet”. Debatten handlar om skjutningar och bomber, parallellsamhällen och migration, integration och skolor, våldsmonopol och social trygghet, straff och hopp, frågan kan kopplas till nästan vartenda politiskt fält. Men varken de som tror fler fritidsgårdar ska lösa problemet eller de som förespråkar militära insatser pratar egentligen om grundproblemet: den illegala narkotikamarknaden.

För hur kommer det sig egentligen att de 40 nätverken av organiserad brottslighet fått sånt fäste i Sverige? Vad handlar alla dödliga uppgörelser mellan gängen om? Varifrån kommer alla pengar, vad är det som har hänt? Det som av alla medier omskrivs som “gängvåld” i allmänhet är egentligen specifikt uppgörelser mellan aktörer i drogbranschen. Chefsåklagare Lise Tamm, som liknade Stockholmsförorten Rinkeby vid “en krigszon” redan för två år sedan, beskriver “ett mycket större inflöde av narkotika” till Sverige som kärnan i den förändrade brottsligheten.

Såklart.

LÄS MER:Rektorer: Vi förlorar unga till kriminaliteten

Men politikerna är tysta i frågan, och resultatet är att Sverige har nästan högst överdosdödlighet i Europa och nu även ett narkotikarelaterat gängvåld som slår rekord, statistik som allmänheten är smärtsamt medvetna om. Narkotikalagstiftning är den politiska fråga som engagerar mest bland mina vänner, alla är överens om att det finns ett oadresserat problem. Magnus Lintons ”Knark” från 2015 är fackböckernas Zlatan-biografi, den som alla läst, eller iallafall kan referera till innehållet i.

Ska politikerna kunna ge sken av att delta i samma verklighet som sina väljare behöver frågan luftas. Folkhälsomyndigheten försökte i våras i ett offentligt utspel få regeringen att utvärdera den nuvarande politiken, men förslaget slogs snabbt ner. Men för varje bomb i ett bostadshus och skjutning på öppen gata blir frågan svårare att ignorera. Om politikerna ska hantera kulturen på riktigt måste de förstå att den svenska kulturen nu är en drogkultur.

Anna Björklund