Den nazistanstrukne misstänkte mördaren i Almedalen är enligt polisen i första hand inte nazist – utan framförallt tokig. Detta då han lider av psykisk ohälsa och för att mordoffret Ing-Marie Wieselgren arbetade som samordnare för psykisk hälsa på Sveriges kommuner och regioner.
Som om galen och nazist skulle vara två helt oförenliga storheter. Det är det inte.
Precis som Expressens David Baas skriver i sin analys (7/7) är det tvärtom mycket vanligt med psykisk ohälsa inom naziströrelsen. En rörelse som ser väpnad kamp som ett medel för politisk påverkan. Som övar sina medlemmar i att hantera kniv. Och det var just en kniv som Ing-Marie attackerades med.
För mig är det helt och hållet obegripligt att polisen inte förmår hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att psykisk sjukdom skulle utesluta politiskt motiverade gärningar är barockt.
Dessutom är det ett smärre hån mot den förkrossande majoritet av psykiskt sjuka som inte alls begår brott utan kämpar på i det tysta, med förlamande ångest, på samhällets utkanter. Att utgå från att det – och inte kampideologin nazism – skulle vara den primära orsaken till mord är förolämpande för den stora majoriteten laglydiga, psykiskt sjuka.
Att psykisk sjukdom skulle utesluta politiskt motiverade gärningar är barockt.
Det är en uppvärdering av den nazistiska ideologin den inte förtjänar. En ideologi som har paranoida vanföreställningar inbyggda i själva kärnan är – i sig själv – patologiskt galen.
Det går alltså utmärkt att vara tokig och fortfarande vara politisk. I nazismens fall skulle jag säga att det i det närmaste är en förutsättning.
När en person ur en sådan rörelse går till angrepp mot en person på grund av hennes tjänst bör det därför alltid och självklart i första hand utredas som ett politiskt dåd.
Att polisen väljer att inte göra det gör mig i ärlighetens namn rädd. Nazistiska organisationer har gjort för vana att vara högaktiva under allmänhetens mest öppna arrangemang – Almedalen och Bokmässan. Rättsväsendet har precis skickat en signal om att inte ens mord räcker för att det ska tas på allvar. Det är ett riskabelt beslut inför framtiden.
LÄS MER:Litteraturrecension: ”Den avgörande striden” av Gellert Tamas och ”Segra eller dö” av David Baas
LÄS MER:Sveriges Nato-inträde är som en solkig svensexa
LÄS MER:Putins ”sjukdomar” har blivit vår snuttefilt
