På lönelördagen vandrade jag runt i centrala Göteborg. Som alla andra var jag där för att jag vill hitta ”något att köpa”. Jag försökte undvika osynliga smittoämnen i luften, och samtidigt hantera min växande paranoia. Husväggarna tryckte människor mot mig, vi andades på varandra med våra slemmiga rädda andedräkter. Men jag bar mina dyrt inköpta ljudreducerande hörlurar, så jag hörde egentligen bara ett avsnitt av podcasten ”The Dig”, med rubriken ”Demystifying big tech with Meredith Whittaker”.
Hon är en avhoppad Google-anställd som var med och organiserade tech-strejken ”Google walkout”. I avsnittet beskrivs hur de tekniska hjälpmedlen i allt större utsträckning används för att kontrollera oss. Hur folks Alexa-hemmasystem spelar in deras samtal, hur hyresvärdar använder ny teknologi för att övervaka hyresgäster, hur AI-tekniken försöker härma det ner till millimetern mätta mänskliga beteendet. Vi är ständigt övervakade, samtidigt som vi kämpar för att hålla oss vakna i kaoset.
Jag lägger mycket tankekraft på att försöka kontrollera min egen uppmärksamhet. Hur den riktas, var jag lägger energi, ett ekonomiskt tänkande av guds nåde. Denna strid om vår uppmärksamhet måste påverka vad vi läser, hur vi läser.
LÄS MER:Recension: "Ljus och strålning" – David Zimmerman
Poeten och Lyrikvännen-redaktören David Zimmerman talade i ett samtal på Bokmässan i lördags om poesins svårigheter i det nya mentala uppmärksamhetslandskapet. I beskrivningen av samtalet ”Poesi under och efter coronan” kan man läsa att 75 procent av brittiska förlag som ger ut poesi tror att de kommer ha gått i konkurs till våren. Zimmerman menade det inte bara är utgivningen som är hotad, utan även den djupa koncentration som krävs för att läsa poesi.
Vår uppmärksamhet är det värdefullaste vi har i dag. Diskussioner om vår begränsade koncentrationsförmåga och om hur vi är spelpjäser i de sociala mediernas affektiva ekonomier dyker ständigt upp av en anledning.
GP:s kritiker Mikaela Blomqvist skrev i sin essä ”Att veta mindre” om Ingeborg Bachman i Dixikon att: ”Dagens tal om ’autofiktion’ och självbiografiskt skrivande blottar en fixering vid de yttre sakförhållandena, tätt förknippad med den materialistiska människosyn som genomsyrar vårt samhälle”.
LÄS MER:Jia Tolentinos essäer är maskerad självupptagenhet
Men att enbart läsa böcker som speglar våra yttre sakförhållanden kan också ses som en nödtvungen lathet. De kräver mindre av oss. Poesin däremot tvingar sig aldrig på, det är en plats dit man aktivt måste välja att rikta sin uppmärksamhet. Det ger poesin problem i uppmärksamhetsekonomin. Men det är också hela poängen. Det ska inte vara lätt, för då händer inget, vi står kvar på samma plats och stampar.
Litteraturskribenten Björn Kohlström skriver i en recension av Petra Mölstads utmärkta diktsamling ”Din disciplin” på sin blogg Bernur en reflektion över poesin i dag med den något förtvivlade inledningen: ”Poeter. Vad är de bra för? (…) Jo, till exempel bidrar de genom att erbjuda ett bråkigare perspektiv, som kan få oss att omvärdera hela tillvaron”.
Och de bråkiga perspektiven är lika ansträngande som de är viktiga. Läsningen kan inte bara spegla vår egen tillvaro, utan måste erbjuda något annat, som inte enbart bekräftar det vi redan vet. Annars krymper hjärnan, metaforiskt talat, en vindruva blir till ett russin, och med den förblir hela vår värld liten.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
