PO Enquists ryggmärgsreaktion om Palmemordet stämde

Mordet var enligt P O Enquist en konsekvens av föraktet mot arbetarrörelsen. I och med polisens utpekandet av Stig Engström som Palmemördaren verkar han få rätt: Sosse- och Palmehatet frodades i Engströms kretsar. Kan vi nu bättre förstå historien om vilket land vi levat i? Det frågar sig idéhistorikern Anton Jansson.

ANNONS
|

LÄS MER:Skandiamannen pekas ut som mördaren

LÄS MER:Mårten Palme: “Tror också att Engström är skyldig”

LÄS MER:GW om Palmeutredningen: “Kolossal besvikelse”

Under första halvan av 2020 har jag flera gånger fått anledning att läsa om en av mina absoluta favorittexter – Per Olov Enquists “Ett svenskt vintermord”, som ingår i essäsamlingen “Kartritarna” från 1992. Först i februari, när åklagare Krister Petersson sensationellt meddelade att de inom kort skulle gå ut med vem som mördade Olof Palme. Sedan i april, när P O Enquist gick ur tiden. Och nu igen i juni, när Stig Engström av åklagare pekats ut som Palmes mördare .

Enquists essä om mordet på statsminister Olof Palme är lysande. Stilistiskt, men också i hur den fångar en tidsanda och tidigt sätter ord på mycket av det som kom att bli minnet av eller myten om Palmemordet. Den säger mycket om tiden, Sverige och om Enquist själv.

ANNONS

1992, efter några år av spår som lett fel och ett misslyckat åtal mot Christer Pettersson, var känslan hos Enquist uppgiven, även om det då ”bara” hade gått sex år sedan mordet. Han konstaterar resignerat att fallet med den mördade svenske statsministern aldrig kommer att lösas. Men vi kan ändå inte lämna mordet bakom oss. Teorierna om mordet var ändå viktiga: ”De kunde inte förklara fallet, men de förklarade kanske oss”.

Och visst har mordet och dess nästan 35-åriga efterspel blivit en viktig del av den svenska självförståelsen. Palmemordet har fått en mytisk status, som få andra händelser i Sveriges jämförelsevis lugna samtidshistoria. Vi var världens lyckligaste land, alla hade det bra i folkhemmet, sedan sköts Palme och vi kastades ut i ett kaos av nyliberalism, globalisering, främlingsfientlighet. I den typen av förenklade berättelser om 1900-talets socialdemokratiska välfärdssamhälle utgör Palmes död ofta en symbolisk slutpunkt.

Ja, något sådant fångar också P O Enquist i sin essä: sorgen, traumat och hypoteserna gällde en epok som tog slut. Redan 1992 ger det honom anledning att ställa frågan: “Vad var det för land vi levat i?” I delar av essän försöker han själv fånga detta. Inte minst tecknar han bilden av folkhems-Sverige utifrån den plats där han själv råkade befinna sig vid tiden för mordet: Idre, den alldeles lagom fina och trygga skidorten där man kunde njuta utan skam.

ANNONS

Hatet drev fram mordet

Enquists egen poäng i slutet av essän är alltså att våra föreställningar om mordet är en spegel vari vi ser oss själva. Den hållningen blir mest intressant när man läser den mot inledningen. För där har han infogat sin egen första text om mordet, nedtecknad på en lånad skrivmaskin på skidlärarnas expedition i Idre och publicerad söndagen den 2 mars 1986. I artikeln – som har rubriken “Men vem höjde pistolen?” – försöker Enquist själv förklara mordet. Han pekar förstås inte ut någon specifik individ, men väl hur mordet ska förstås.

Här talar han inte om slutet på den socialdemokratiska epoken, dock att mordet var kulmen på en aspekt av arbetarrörelsens historia. Enquist skriver: “Jag tror att pistolen höjdes för ganska lång tid sedan, kanske för mer än hundra år sedan; jo, det tror jag.” Mordet var den logiska slutpunkten på ett stråk av hat och hets mot arbetarrörelsen, som funnits i alla fall sedan Sundsvallsstrejken 1879. “När folket började organisera sig blev folket farligt. Då måste man angripa ledarna, det var effektivast.”

I den färdiga essän tar han på sätt och vis avstånd från sin tidiga text. 1992 tror han ju inte längre på en lösning. Det hela tycks följa klichébilden av 80- och 90-talens postmoderna tillstånd: ingen säker vetskap, ingen absolut sanning, men genom att analysera föreställningar kan vi avslöja något om världen och oss själva.

ANNONS

Och Enquists slutsats 1992 går fint att vända mot honom själv 1986. För hans ryggmärgsreflex, där på skidlärarnas expedition i Idre, sade mycket om honom. Han var en folkrörelseson, visserligen uppväxt i väckelserörelsen, men med stor sympati för arbetarrörelsen. Han har sagt sig stå “stabilt inom betongsosseriet” och återkommande skildrat aspekter av arbetarrörelsens och socialismens historia. Inte bara i “Ett svenskt vintermord”, utan också i romaner som “Musikanternas uttåg” och “Sekonden”. Det har inte framställts rosigt – inom, mellan, och mot de svenska folkrörelserna fanns konflikter och aversioner. Men självklart var mordet, i hans egen tolkning, en del i den historien, och en konsekvens av hatet mot arbetarrörelsen.

Kan vi förstå historien bättre nu?

På så vis sade P O Enquists ryggmärgsreaktion något om P O Enquist. Sommaren 2020 vet vi något mer. Inte bara var det så att Enquist kände på ett visst sätt i mars 1986, utan också: enligt åklagare Krister Petersson hade han rätt. I alla fall på ett ungefär. Visst kan man se det som att mordet kunnat bero på psykologiska mekanismer hos Stig Engström. Visst gällde det inte vilken av arbetarrörelsens ledare som helst; överklassavfällingen Palme var mer kontroversiell och hatad än, säg, den värmländske kantorssonen Tage Erlander.

Men Enquists allmänna förståelseram, att det fanns ett djupt liggande förakt mot arbetarrörelsen som tog sig uttryck i angrepp på dess ledare, kan ändå sägas ha varit rimlig. Det kultiverades i vissa högerkretsar vid den här tiden ett hat mot sosseriet, som till slut när det tagit sig in innanför kepsen på en nervös grafiker från Täby blev dödligt. I varje fall är detta en avgörande del av motivbilden i Thomas Petterssons tolkning av mordet i “Den osannolike mördaren”. Man kan hitta psykologiska orsaker till Engströms skott, men den enskildes själsliv är inte avskilt från det sociala sammanhanget: sosse- och Palmehatet frodades i de moderata och överklasskretsar Engström rörde sig i och ville tillhöra.

ANNONS

Om Krister Peterssons kritiserade utpekande stämmer, så var Enquists reaktion korrekt, i alla fall på ett ungefär. Men tyvärr finns ett om kvar. Frågan är om det postmoderna tillståndet nu är förbi? Kan vi nu bättre förstå historien om vilket land vi levat i?

Läs fler texter av Anton Jansson:

LÄS MER:Lyssna på Bach om du vill förstå påskens budskap

LÄS MER:10-talet var vredens tid

LÄS MER:Det tyska minnet av Förintelsen

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS