Den 22 augusti 1991 fastnade den västerbottniske författaren PO Enquist med sin bil i leran, på en skogsväg i trakten av Hjoggböle. Han försökte ta sig loss. Bilen satt som en sugkopp.
Enquist var på utflykt i barndomens landskap med ett TV-team, med anledning av att romanen "Kapten Nemos bibliotek" just kommit ut.
Det är en av författarens bästa böcker. Där förekommer två gossar som blir förväxlade på BB, en mor, en fostersyster, och så kapten Nemo, den mystiske Välgöraren, som rycker in när Jésus inte har tid. Det handlar om skuld, förställning och bedrägeri.
Bilden av den reslige författaren, 1,97 i strumplästen, nu nedstänkt av lera, stannade i minnet. Situationen var prekär. Skymningen föll, bilen satt fast. Författaren knuffade, fotografen knuffade och själv försökte jag också hjälpa till - jag ingick i TV-teamet. Men jag halkade genast omkull.
Vad skulle vi göra?
Jag gick över myren efter hjälp, kom till en gård, blev utskälld av en lapphund och bankade på dörren. En vänlig man öppnade, men avbröts av telefon. Ofrivilligt åhörde jag samtalet:
– Sååå...han har gjort av med sig, då?
– Med älgstudsaren?
– Jo.
Det var ett sorgebud. Jag stammade fram mitt ärende; om författaren som satt fast.
Mannen sken upp:
– Jaså, Per Ola är här.
Så gick vi.
Mannen var kusin till författaren Enquist, visade det sig. Vid kusinmötet glodde författaren till, blev grågrön i ansiktet. Avsides väste han:
– Det är inte bara min kusin, det är ju huvudpersonen i min roman! Han som blev bortbytt! Jag höll på att svimma när han kom över myren.
Som läsare höll jag också på att svimma. Man lämnar en författare i leran, korsar en myr och hittar hans huvudperson. Det är väl vardagsmat i Västerbotten.
* * *
Nu är författaren PO Enquist död. Det är sorgligt att tänka på. Men böckerna finns kvar, och gäckar oss med sitt ironiska leende. Enquist pratade så ofta om att tyda tecken och leta efter samband och skriva sanningen, eller åtminstone sant, om detta torftiga liv som är vårt. Man ska inte låta sig luras. Han visste att den exakta sanningen alltid finns någon annanstans, åtminstone om vi själva var med. Annars blev det väl inga berättelser. Men han försökte komma så nära det går.
PO Enquist fick sitt genombrott 1964 med "Magnetisörens femte vinter". Det "är en bok om osäkerheten men utan egen osäkerhet. Den rymmer en auktoritet som gör den till en av de finaste sextiotalsromaner jag har läst" berömde Lars Gustafsson sin gamle rumskamrat PO i Expressen.
Magnetisören Meisner ömsom hyllas i borgarnas salonger, ömsom flyr undan uppretade bönder, när han misslyckats med att bota deras sjuka grisar. Han är en bedragare, men en blind flicka återfår synen. På grund av bedrägeriet eller trots bedrägeriet?
Skavsåren mellan makt och svek, plikt och lust, skuld och nåd, finns med i allt han skrivit.
LÄS MER:Författaren PO Enquist är död
Flera av hans mest älskade romaner utspelar sig i barndomens Västerbotten, bland småbönder, skogsarbetare och predikanter. 1978 fick han det publika genombrottet med "Musikanternas uttåg". En roman om när arbetarrörelsen kom till Västerbotten. I centrum agitatorn Elmblad - som får tungan avskuren, och använder munnen som maskburk vid fiske. Det är ju fruktansvärt! Som om inte detta räckte finns också morbror Aron, som dubbelt tyngd av skuld, spettar ett hål i isen och går ned sig. Detta skulle inte gå att läsa, om det inte också vore en mycket rolig bok. Humorn och fasan är alltid tätt sammantvinnade hos PO Enquist.
På samma sätt går individen och kollektivet inte att skilja åt, men de går aldrig i takt, utan skymtar varandra på avstånd, oftast när ideologier och drömmar spruckit. Det är ingen tillfällighet att "Musikanternas uttåg" kom ut i slutet av sjuttiotalet, när utopierna verkade ha gjort sitt.
Fantasten Enquist var alltid nära lierad med reportern och dokumentärförfattaren. 1968 kom "Legionärerna", en spännande tegelsten om baltutlämningen. Men inte heller som dokumentarist finner han någon absolut sanning, utan ställer tolkningar mot varandra.
LÄS MER:Sonen Mats Enquist: "Du fattas mig oändligt"
Som dramatiker erövrade han Europa, och hans pjäser utgår ofta från äldre författarkollegors våndor, HC Andersens, Strindbergs och Selma Lagerlöfs. Skamlöst road rotar Enquist i deras "tvättnotor", vädrar deras gamla byk. I "Tribadernas natt" (1975) låter han fru Siri och hennes väninna Marie David äntligen ge patriarken August ett välförtjänt tjuvnyp. I "Bildmakarna" (1998) tar han Selma Lagerlöf till rakning. Det är ett bra exempel på hur PO Enquist tänjer på det dokumentära, och vill göra Selma till medberoende i hennes fars alkoholmissbruk. Det är en stilig pjäs, men den handlar mycket mer om Enquists eget spritande än om Selma Lagerlöfs liv.
Om sitt missbruk berättar han uppsluppet i memoarboken "Ett annat liv" (2008). Den som letar efter PO själv letar förgäves, men alkoholismen framträder som en stark personlighet. Den uthärdar allt, är tålig och mild, förhäver sig icke. Författaren flyr från tre anstaltsvistelser med Minnesota-modellen, gäckar sina terapeuter. Han flyr barfota ut i snön, från en tork på Island. Svart fars.
Men där skymtar alltid en kjolflik av hans älskade mamma, byskollärarinnan. Den kjolfliken känns verklig. Men varför han började dricka förblir ett mysterium, precis som hos Jeppe. En leda, en sned gen? Eller mammas fel?
En dag slutar han tvärt supa. Och börjar skriva igen. Och det är "Kapten Nemos bibliotek" som blir återkomsten, om de förväxlade tvillingarna, den eviga skulden och den möjliga nåden. Där återvänder han till morfars gröna hus, det gula bönhuset och det lilla skithuset. Intakt. Där står rönnen och telefontrådarna i himlaharpan sjunger. Allt ingår i den dokumentära tekniken.
LÄS MER:Löfven: En av dem som alltid finns där
Han lodar omkring i sitt gamla Hjoggböle bland forna romanpersoner, lodjur och rävar, platser och symboler; tassar äggsjukt mellan rönnen och skithuset, med uppsluppen självironi.
Där finns också den döda faderns brända notesblock med kärleksdikter, med nio sidor bortrivna, blocket som mamman kastat i järnspisen, men räddat ur lågorna, barhänt! Och litteraturens välgörare - Robinson Kruse, Kapten Nemo, Kiplings Kim och Bibeln - "särskilt Gamla Testamentet, med dess fruktansvärda slakter, som upphetsade och exalterade honom så starkt att han egentligen aldrig nådde fram till Nya. Nya var såsom blåmjölken, tunn och from och eftergiven. Gamla var det som skakade om."
Så skriver han i sin sista roman "Liknelseboken" från 2013.
Nu sitter vi här allihop och kan berusa oss på Enquists prosa, ta tumgrepp i Enquists Gamla och Nya Testamente - där trots fasor och svek, kärleken till sist faller i våra händer. Kärleken i form av medmänsklighet och vardagens välgörare, ofta kärleken mot bättre vetande. Hit räknas både Guds handfallne son, och den modiga faster Valborg som säger upp bekantskapen med den sillmjölken.
Det är fint så man kan gråta åt det, flänna som en unge.
