Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Mikael van Reis: Peter Green hade en fot i det kokande mörkret

Peter Green, en av de grundande medlemmarna av Fleetwood Mac har gått bort. Mikael van Reis minns en av hans sista spelningar med gruppen i Göteborg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Peter Green är död 73 år gammal. Han var med och bildade Fleetwood Mac 1967 och som blev som gitarrist en centralgestalt i den brittiska bluesboomen – för mig var han nummer Ett med sitt väldiga spektrum, sin intensitet och sökande sensibilitet. För många förtätat i ”Albatross”. Men för andra är Fleetwood Mac hitbandet som senare sålde miljoner skivor med kaliforniska ”Rumours” och ”Second hand news” 1977. Men då var inte Peter Green längre med.

LÄS MER: Fleetwood Mac-stjärna död

Den 2 april 1970 kom Fleetwood Mac till Konserthuset i Göteborg. De hade gästat Cue Club i november och i september det året hade skivan ”Then play on” kommit ut. Där hade bluesgenren utvecklats och musiken rörde sig nu hastigt i nya riktningar. Så nu efter 1 april var det dags igen. Det var en torsdag och jag var redo som tonårig tempeltjänare med mycket brittisk blues ringande mellan tinningarna. Begreppet rockmusik kunde ju nu uppfinnas igen och igen.

Peter Green stod leende till höger som en blandning av indisk guru och kristusgestalt med långt svart hår och skägg och en vit burnus.

Konserten inleddes – som jag nu minns det femtio år tillbaka – med ”Rattlesnake shake” med Jeremy Spencers hysteriska maracas och Danny Kirwan gungande i sig själv som en golvmopp. Peter Green stod leende till höger som en blandning av indisk guru och kristusgestalt med långt svart hår och skägg och en vit burnus. Bandet galopperade genom en oerhörd ”Fighting for Madge” och en rasande ”Searching for Madge” (jag undrade alltid vem denna Madge var) planade ut i de blå dimbankarna i ”Albatross” för att sedan växla tempo med en explosiv ”Oh well”.

Det var tungt för en sextonåring och Peter Green var tveklöst the ”the Green Manalishi” denna kväll – med en fot i det kokande mörkret. De spelade högt och skoningslöst och riten varade bra länge genom hela bandets repertoar. I mitten av allt rörde sig Peter Greens ändlöst delikata ton med en sorts mörkblå, bladvass böjlighet som plötsligt kunde förvandlas till något glödande.

Jag visste dock inte att detta var sista akten av den brittiska bluesboomen med alla de unga gitarrgudarna. Green hade redan beslutat sig för att lämna gruppen, vilket sker 25 maj. När BB King gästar London denna vår spelar han med den unge Green som han så mycket beundrade. Men Peter Green hade andra tankar.

Jag läser om det i Melody Maker vid denna tid – Green säljer sin Ferrari och ger pengarna till Bangladesh. Om jag minns det rätt. Samma majmånad spelar han in den mycket suggestiva ”The End of the Game”, en instrumentell friform driven av akut smärta och magisk skönhet. Den vårdar jag ömt. ”Spelets slut” och ändå var han vid denna tid på samma spår som Jimi Hendrix och Miles Davis. 1970 är musiken i stegrad i nya hybridformer.

1970 är musiken i stegrad i nya hybridformer.

Det fanns dock ett annat drama. I Tyskland på något lyxhippieställe förgiftades Peter Green denna vår på ett nästan irreparabelt vis av svårt skadlig LSD. Han går sedan in i tystnaden och långa sejourer i den psykiatriska vården med psykofarmaka. Det ryktades vid ett tillfälle att han försörjde sig som gravgrävare. Allt var möjligt.

Men Green kommer sent omsider ändå åter många år senare i olika konstellationer och utgivningar. Men gnistan var ändå inte där, inte ens i Robert Johnsonversionerna. Dock hörde jag honom spela en skönt svävande ”Albatross” på en sommarvarm musikfest i Angered runt 1983.

Mitt minne från 1970 berättar att det var en tid av musikalisk förtätning. Musik är förtätad tid men musiken utveckling passerar också väldiga förtätningar – som åren 1967-70 när plötsligt allt blev möjligt. I Göteborgs Konserthus spelade vintern och våren 1970 Led Zeppelin, Jethro Tull och Fleetwood Mac. På Stora scenen 1 september spelar Jimi Hendrix som dör två veckor senare, onsdagen den 11 november spelar Pink Floyd på Konserthuset. De spelar ”Atom Heart Mother”. Jag tror att inte bara jag ännu lever med ljudvågorna från det årets konserter i Göteborg. Musik som förtätad tid och i synnerhet med Peter Green.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.