Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Peps Persson på Nefertitis scen i januari 1997. Bild: Elisabeth Alvenby
Peps Persson på Nefertitis scen i januari 1997. Bild: Elisabeth Alvenby

Johan Lindqvist: Peps Persson fick huden att knottra sig på våra armar

Peps Persson gav sig långt bort, till Chicago och Kingston, och hämtade hem såväl den råaste och räligaste bluesen som den allra ljuvligaste baktakten och gjorde den till sin egen, skriver GP:s musikredaktör Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Tankebanor kan vara oväntade och slingrande.

Det första jag ser framför mig när jag får veta att Peps Persson inte längre finns är Daniel Norgrens armar. Vi sitter på ett nästan tomt kafé i Trädgårdsföreningen och den långe, känslige musiker håller fram sin vänstra arm.

”Titta, det knottrar sig bara jag nämner Peps namn”, säger Daniel Norgren på sitt 0321-mål och berättar om en kväll vid en liten, liten scen i Borås. Om hur han kunde snudda vid Peps men att Persson var i zonen. Den där allt hängde samman. Ett slags kosmos. Om man så vill. Eller musik, helt enkelt. Dit ville Daniel Norgren också.

Peps Persson hade verkligen sitt eget kosmos. På sin mytomspunna gård, skyddad från världen men ändå mitt i den. Gården blev en låt ihop med Wilmer X. Bandet sökte inspiration i allt från Louisiana till Kuba men hos Peps Perssons fanns det liksom bara där. Förmågan att tanka ned all världens rotmusik och få ut något eget.

Peps Persson var en särling hela vägen. Tog sig från ett yrvaket 60-tal, genom den proggiga musikrörelsen med en helt egen balans men med tydligt politiskt patos. Sjöng en ljuvlig och klarsynt ”En del och andra” när jag såg honom på ANC-galan mitt i ett stökigt 80-tal och en i övrigt ganska valhänt ”svensk rockelit”. Nikke Ström på bas. Bosse ”Skogis” Skoglund på trummor. Svänget som uppstod där.

LÄS MER: Peps Persson är död

LÄS MER: Den legendariske trummisen Bosse Skoglund har gått bort

Jag minns en kväll på Nefertiti också. Oklart när. Men svänget. Det minns jag. ”Skogis” spelade bakom trummorna även då. Nu är både Skoglund och Persson borta.

Peps Persson var, som alla omedelbart kunde höra, en mycket skånsk musikant och sångare. Men det var inte bara dialekten. Peps Perssons musik var röd och gul på det där älskvärda viset som hyser en Edvard Persson-aktig kärlek till den grusade landsväg som löper precis intill den egna ladugårdsväggen. Men som också har en tydlig längtan att faktiskt följa vägen vidare ut i världen.

Peps Persson gav sig långt bort, till Chicago och Kingston, och hämtade hem såväl den råaste och räligaste bluesen som den allra ljuvligaste baktakten.

»Sättet vi spelade reggae på var inte alls jamaicanskt. Det var lika mycket schot­tis. Mycket struttigare än jamaicansk reggae”, menar Peps Persson i en intervju i Sonic som jag läser nu.

Det där säger så mycket om det svängrum, bildligt och bokstavligt, som vi har i Sverige. Vår bästa musik har alltid byggt på idén om att schottis och reggae kan gå ihop lika självklart som brännvin och blannevann.

Peps Persson må ha varit en udda figur. Men han fick lov att vara det. Han blev till och med folkkär. Han fick huden att knottras på våra armar.

Och det tycker jag är väldigt fint. Hoppas det är lika gott svängrum också på Perssons nya gård däruppe i hans kosmos.