Bong Joon-ho tar emot en statyett för en av sina många vinster under årets Oscarsgala.
Bong Joon-ho tar emot en statyett för en av sina många vinster under årets Oscarsgala. Bild: Evan Agostini

"Parasit" kan öppna upp Hollywood för fattigdom

I boken ”The sky is falling!” menar författaren Peter Biskind att superhjältefilmer och zombietv-serier har förebådat dagens politiska landskap. GP Kulturs Hynek Pallas förklarar hur detta även hänger samman med framgångarna för sydkoreanska ”Parasit”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

LÄS MER:Efter klimatångesten – kan "Parasite" väcka vår klassångest?

LÄS MER:Hynek Pallas: Amazonas har alltid varit kuliss åt vita guldjägare

”Det finns inget starkare tabu i film och tv än fattigdom. Ser man på amerikansk film kunde man tro att sådant inte existerade i USA”.

Raderna är de viktigaste i Peter Biskinds nya bok ”The sky is falling!”. I boken med undertiteln ”Den oväntade politiken hos Hollywoods superhjältar och zombies”, kastar han sig med spretande teser och vidöppna luckor ut i den pågående vurmen för Marvel, vampyrer och torterande CIA-agenter och försöker förstå vad dessa betyder.

Biskinds diskussioner är brokiga, men har många poänger. Om jorden förr mest hotade gå under i B-filmen är undergången idag huvudingrediens i de mest inkomstbringande storfilmerna. Denna rundgångsapokalyps fångar ett samhälle marinerat i rädsla. Är det inte klimathot så är det invandrare.

ANNONS

Detta tar Biskind, mest känd för sin New Hollywood-bok ”Easy Riders, Raging Bulls” (1998), som intäkt för att fiktionen förebådade politikens polarisering. Det är nämligen allt mer sällan som filmer och serier gestaltar tillit till liberaldemokratiska institutioner. De två pandemifilmerna (för att ta en aktuell ingrediens) ”Contagion” (2011) och ”World War Z” (2013) är sällsynta eftersom vetenskapsmän, byråkrati och världsomspännande organisationer i dem framställs som smidiga och pålitliga. ”Avengers”-filmerna däremot framställer till exempel FN som suspekta. Fiktion som girar vänster väljer däremot militär och polis som narrar, medan bovar och monster görs till hjältar.

Samma sak skedde i tv-världen när serierna i och med kabel-tv och internet upphörde att vara bastion för mainstreamvärderingar där institutionen orubbligt stod i centrum. Polisstationen i ”Spanarna på Hill street” och Vita huset i ”West wing” ersattes av ”Sopranos” och ”The Wire”. I den förra är det familjen, i dubbel bemärkelse, opålitlig. I den senare är stadens struktur genomkorrupt medan knarklangarna bygger en solid byråkrati och Omar Little är Robin Hood.

Den låga tilliten till institutioner speglade en verklig utveckling i USA, något som Donald Trump har politiserat. Fast denna syns på senare år i fler läger – som i Metoo-kritik av rättsväsendet och medierna – och har satt klorna även i den svenska högerns tongångar.

ANNONS

”The Wire” visar förstås bristerna i Biskinds påstående om fattigdom som tabu. Skulle jag välja en serie som tidigt pekade åt det håll fiktionen nu allt mer rör sig så är det denna. En rörelse där det extrema inte har försvunnit, men där det i mindre utsträckning är en förhandling om huruvida man ska skjuta zombierna eller tortera terroristen. Kanske för att världens tillstånd nu trumfar fiktionen. Som ”Homelands” Claire Danes har sagt: ”Det är svårt att tävla med verklighetens absurditet. Serien brukade vara en dystopi. Nu är vi avslappning”.

Det extrema har lämnat sagans värld och tagit plats mitt i samhället. Även, som årets Oscarsgala visade, i glittrets Hollywood. Men särskilt där ser man svårigheten att förhålla sig till specifik amerikansk fattigdom. Framgångarna för Todd Phillips ”Joker” är talande: en film som applåderas för att dess otydliga samhällskritik utspelar sig mellan en serietidning och kulisserna efter en 40 år gammal Scorsese-film.

Så kan man också betrakta framgångarna för sydkoreanska ”Parasit”. Regissören Bong Joon-ho har länge gjort underhållande genrefilmer som är mumma för uttolkning. Monsterrullen ”The Host” (2006) och dystopin ”Snowpiercer” (2013) berör miljöförstöring respektive klimathot. ”Parasit” har fingret på den internationella kapitalistpulsen. Klyftorna är lika igenkännbara i det England där gig-ekonomins förlorare kippar efter andan i ”Sorry we missed you” som i det Frankrike där förortsfilmen ”Les Misérables” gör succé.

ANNONS

Men valet av ”Parasit” som bästa film på Oscarsgalan kan ses som amerikansk oförmåga att konfrontera egna ingrodda barriärer.

Filmer om denna ”nya” och mer extrema underklass – cykelbudet som levererar din Pad Thai i minusgrader eller asiaterna som dör i engelska lastbilar – har annat gemensamt som följer på två viktiga iakttagelser i ”The sky is falling!”. Den första är att institutionerna saknas eller försvinner även här. I ”The Florida Project” (2017) är Disney World solidare än socialen.

Den andra är pluralismens död och klanens återkomst: denna gjorde comeback i ”Game of Thrones” och ”Black Panther” samtidigt med uppsvinget för identitetspolitik till både höger och vänster. Nu syns den i fattigdomsfilmer där familjen är det sista skyddsnätet. Det gäller även här – i svenska ”Goliat” (2018) är samhället något opålitligt som fladdrar förbi utanför den vita arbetarsläkten.

Men valet av ”Parasit” som bästa film på Oscarsgalan kan ses som amerikansk oförmåga att konfrontera egna ingrodda barriärer. Joaquin Phoenix floskelfyllda tacktal om vita privilegier i all ära, men att en film som Jordan Peeles ”US” saknades bland årets nomineringar (efter att regissörens ”Get out” var en favorit på galan 2018) är talande. Dess tema om en underjordisk parallellvärld med utstötta människor är snarlikt ”Parasits”. Med skillnaden att ”US” handlar om amerikanska rasrelationer. Den som häromveckan (17/2) läste i New York Times om hur en svart medelklass i rask takt överger Chicagos fattiga innerstad anar hur nära verkligheten denna allegori ligger.

ANNONS

På så vis var 2017 års Oscar till ”Moonlight” en större skräll än ”Parasit”. Barry Jenkins tar sig inte bara an fattigdom; filmen utmanar en av de starkaste stereotyperna som finns – den afroamerikanska maskuliniteten.

Är då detta, från ”Moonlight” till ”Parasit” (som snart blir HBO-serie), en uppåtgående trend? Kan tabun kring fattigdom och rasbarriärer på allvar brytas i Hollywood? Som vanligt – något Biskind understryker – är den viktigaste ingrediensen inte hur väl fiktionen förebådar politiken, utan om den samtidigt berikar sina producenter.

Så att ”Parasit” kostade 11 miljoner dollar att spela in och hittills har dragit in 200 miljoner är det slags incitament som avgör om den överlägset mest kapitalistiska konstformen ska våga satsa mindre på spandexextremismens metaforer och mer på verklighetens samhällsextremer. Även innanför USA:s gränser.

LÄS MER:Står Draken bakom de filmer som visats hos dem?

LÄS MER:Stan Lee revolutionerade superhjälteserierna

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS