LÄS MER:Kan actionhjälten i ”Tenet” rädda även biografen?
Pandemins första sex månader har inneburit större förändringar i biografvärlden än de senaste sex åren – minst. Påståendet är kanske hårdraget, mycket av det som har skett ingår i en utveckling som marknaden länge har bäddat för men inte vågat provligga. Men fakta kvarstår: när filmbolag konfronterats med igenbommade biografer på världens mest inkomstbringande marknader, när filmfestivalmingel är synonyma med smitthärdar, då har man slutligen stängt det fönster mellan biografpremiär och hemmavisning som länge vårdats ömmare än kronjuvelerna.
Om vi backar bandet så är det bara ett par decennier sedan som svensk distribution av en Hollywoodfilm som ”Ghostbusters” (1984) såg ut på följande vis: biografpremiären låg halvåret efter USA. Hemmavideosläpp tidigast något år därpå. Fönstret krympte sedan, för att i mitten på 2010-talet ligga på några månader mellan biografpremiär och dvd-utgåva (undantag var enormt populära storfilmer som ”Lord of the rings”).
Först långt senare kunde du se filmerna ”på tv” utan en fysisk filmkopia.
När pandemin slog till var dvd-skivan redan död som inkomstmodell sedan flera år och strömningsmarknadens storspelare hade börjat utkristallisera sig på allvar. Apple TV+ hade just äntrat arenan och Disney Plus skyndade på sin europapremiär.
Först sköt man bara upp storfilmspremiärer. Christopher Nolans ”Tenet” har blivit ett meme efter att ha flyttats runt upprepade gånger. Detsamma gällde finsmakarregissörernas filmer som skulle ha dominerat affischplatsernas på Rivieran under filmfestivalen i Cannes. Wes Andersons ”The French dispatch” ligger nu på is till 2021.
Men med två viktiga beslut denna sommar förändrades mycket: först slöts ett avtal mellan den dominerande biografkedjan AMC och filmbolaget Universal om att filmer kunde släppas för hemmabruk tre veckor efter biografpremiär. Sedan meddelade Disney att deras senaste storfilm ”Mulan” skulle gå direkt till strömning.
Redan i våras släpptes ett par skräckfilmer på samma sätt. Då med en avskräckande prislapp långt över biopriset. När Disney meddelade att man gör detsamma innebär dock prislappen och dess budskap något annat. Barnfilm är en duktig kassako: minst antal sålda biljetter är i praktiken alltid två, och man kan kallt räkna med att kränga snacks och läsk. Vilket som bekant är en stor intäktspost för biograferna.
Det finns en ljuspunkt i en annan process som har pågått i många år nu: den nya kvartersbiografens framväxt
Att då erbjuda Disney plus-prenumeranter att hyra filmen för 30 dollar (ca 265 kronor) är lika smart som det är ett hot mot de kedjor för vilka den här sortens biografbesök är centrala. En tvåbarnsfamilj som hade tänkt se filmen kanske inte hoppar över samtliga framtida biografbesök – men alla småbarnsföräldrar inser att kombinationen av att spara hundralappar och slippa resan till köpcentrumet är lockande.
Trenden syns om man följer pengarna: Siffrorna för Netflix tillväxt under årets första två kvartal var större än under hela 2019. Apple har haft så bra siffror på filmer som ”Greyhound” – andravärldskrigsaction med Tom Hanks som var given för bioduken tills Covid 19 satte stopp för planerna – att de tänker satsa mer på filmproduktion. Musikalen ”Hamilton” har i sin tur blivit en megasuccé på Disneys strömningstjänst. Och detsamma gäller – relativt sett – siffrorna för finfilmstjänster som Mubi och svenska Draken som alla pekar uppåt.
Finns det då, om man betraktar biografen som en central komponent i sin filmupplevelse och inte vill se visningsformen ödelagd, något positivt i den här utvecklingen? Givet att vi inte kunna se resultaten empiriskt eftersom biograferna än så länge är stängda eller har kraftigt begränsad kapacitet är spekulationer om konsekvenserna rena gissningar. Men att Göteborgsbiografen Roy har fått säga upp sju av elva anställda är illavarslande. Ett annat hot mot små oberoende biografer i USA kom häromveckan när Trump-administration rev upp halvsekelgammal lagstiftning. Förbudet mot så kallad vertikal integration, kortfattat att filmstudios äger biografer, dateras till 1948. När det nu försvinner är det fritt fram för den nya generationens finansiellt starka studios, som Amazon, att köpa upp biografer.
Men det finns en ljuspunkt i en annan process som har pågått i många år nu: den nya kvartersbiografens framväxt. Där dessa hade bommat igen eller förde en tynande tillvaro har de under en femtonårsperiod upplevt en nystart i världsstäder och blivit gourmetställen i ordets rätta bemärkelse. De förenar en genomarbetad matmeny med någon på miljömedvetet avstånd hemmavevad IPA. Samt, förstås, ett välkurerat filmutbud.
Kulturens situation är en katastrof som är större än vi just nu inser.
Stockholms Bio Capitol ligger i svensk framkant: de tar hem allt från nyrestaurerade stumfilmer till kultregissören Jodorowsky eller en Bruce Lee-serie. Där emellan det bästa från världens festivaler eller samtal efter specialvisningar av mindre inhemska filmer.
Jag tror inte det är en nidbild att påstå att den publik som vänder sig till deras Hästen-säng-sköna fåtöljer ser det som självklart att en storstad erbjuder detta, precis som man ska ha en boklåda, en skivaffär och det senaste hipsterköket om hörnet. Den något högre prislappen blir inte fullt så intressant, och en hel del av cineasterna som vill se filmerna på duk (igen) har dem redan i flera hemmavideoutgåvor.
Om tankarna går till hur musikbranschen idag befinner sig en extrempolarisering mellan ett muskulöst Spotify som drivs av en kulturhatande chef och en liten vinylmarknad – där det föreställt autentiska ligger som artistens blod i spåren – så är du inte helt fel ute.
Kulturens situation är en katastrof som är större än vi just nu inser. Det talas om en längtan efter att äntligen få uppleva tillsammans igen. Jo. Men det talas tystare om risken att pandemin lämnar efter sig en rädsla för påtvingat intima möten i salongens massa – på konsertgolvet, i teatern och på biografen. Även med ett vaccin lär psykiska effekter som oro ligga kvar (i synnerhet hos äldre generationer som burit scenkulturen ekonomiskt).
Den som då erbjuder den mindre lokalen där situationen känns överblickbar och tryggare blir – om hen klarar av att hålla näsan över ytan tillräckligt länge – en vinnare.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Recension: ”The king of Staten island” i regi av Judd Apatow
LÄS MER:”Aktivister” på universitetet är inte problemet
LÄS MER:Recension: ”Greenland” i regi av Ric Roman Waugh
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
