Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hela
Hela "Vänner”-ensemblen samlad: Lisa Kudrow, David Schwimmer, Jennifer Aniston, Matthew Perry, Matt Le Blanc och Courteney Cox. Bild: ©NBC/Courtesy Everett Collection

Anna Björklund: Pandemin har gjort oss till skärmmissbrukare

För en del kommer covidtiden vara en alkoholdränkt dimma. Men det finns andra sätt att fly en tom verklighet – och en anledning till att den urtråkiga serien ”Vänner” streamats för fullt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag firade inte jul ensam. De flesta i min familj har varit skickliga, eller klantiga, nog att skaffa antikroppar, så vi kunde till slut, lite senare än planerat, träffas igen. Efter alla höstmånader av att försöka tyda myndighetsrekommendationer och överslagsräkna inkubationsdagar och sannolikheter kunde vi ha det lite stimmigt och mänskligt, sådär som man längtat efter.

Det var underbart, men det fanns ett nytt beteende i släkten, som inte var där förra året. Så fort det blev lite ansträngt nu, lite mycket, sådär som det kan bli när man samlas, så splittrades gruppen. Om ett glas välte eller någon höjde rösten en aning så hade direkt några i sällskapet glidit bort längs väggarna, ljudlöst sipprat iväg. Obemärkta, trodde de iallafall, tills vi hittade dem en stund senare, ensamma och tysta i ett nedsläckt rum, djupt försjunkna i sina telefoner.

Jag gjorde det själv några gånger, gick iväg och kylde huvudet med att titta på något välbekant och kurerat hjärndött. Jag tog med mig telefonen in på toaletten eller när jag gick ut med hunden, gav mig själv några minuter i världen där inga riktiga konfrontationer sker och alla ansikten ses i rätt vinkel. Jag scrollade upp och ned på bilder jag sett förut, la saker i varukorgar jag aldrig beställde, skummade ord som inte gav mig något mer än en tillfällig känsla av lugn. Det kändes på något sätt befriande, att bryta sig loss från verkligheten. Som Ryan Gosling i filmen ”Half Nelson” från 2006 när han, den helt vanlige mellanstadieläraren, går ut till sina föräldrars garage för att röka meth när stämningen runt middagsbordet blir för tät.

Jag har hört det ofta under pandemin, att människor tagit till yttre medel för att kapa topparna, få blodet att flyta lättare en stund. För många kommer covidtiden vara en alkoholdränkt dimma och forskarna har varnat för både ökat missbruk och större narkotikarelaterad dödlighet i samband med krisen. Isolation och ändrade rutiner gör tydligen sånt med folk, det fattar man.

Denna sorts jonkande är varken det där man får en enorm njutning eller förlorar en miljon pang bom.

Men missbruk är inte avgränsat till främmande substanser. Sedan några år tillbaka ses det kroppsegna till sådant som kan ha beroendeskapande effekt på människan. I DSM-V, psykiatrins lista över mentala sjukdomar, är till exempel spelmissbruk numera inkluderat, eftersom kickarna hjärnan kan ge sig själv genom ren tankekraft går att likställa med annan sorts pundande.

Den mest populära sortens missbruk jag ser handlar dock inte om fantastiska kickar. Och det jag själv har sug efter när jag tvångsmässigt plockar upp min telefon utan att egentligen ha någonting alls jag behöver göra med den är ingenting pulshöjande, faktiskt nästan motsatsen. Det jag vill med skärmen är att slippa. Jag vill inte ha en fet upplevelse av det jag tittar på, jag vill bara vara i låtsasvärlden, där mina sinnen blir precis så stimulerade så att jag inte frestas att resa mig och göra något på riktigt. Denna sorts jonkande är varken det där man får en enorm njutning eller förlorar en miljon pang bom, det är ett missbruk av passivitet, av att vara ifred, av en förrädisk sorts lugn och ro.

Den ärligt talat urtråkiga serien ”Vänner” streamas igen och igen, på Instagram är de mest framgångsrika de som har en igenkännbar och trygghetsskapande estetik utan nya intryck. Samma, samma, hela tiden, inget hotfullt. ”Vanebildande”, pratar mediecheferna längtansfullt om. Och visst förstår man alla de kulturkonsumenter som lagt en ansenlig procent av sitt liv på sistone på att se om dum tv, spela spel eller dricka vin och kolla auktionssajter tills faktureringstjänsterna säger stopp. Det är förståeligt, oron är stor och vad annars har man att göra, säger vi till varandra. Men tydligen kan inte ens kombinationen av tung mat i magen, lagom mycket alkohol och gott sällskap trumfa det virtuella.

Läs mer av Anna Björklund:

LÄS MER: Var går gränsen då ett foster blir en människa?

LÄS MER: Den kvinnliga rockmyten är någon annans fantasi

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.