Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Lindqvist tycker inte att våra politiker uppvisar samma längtan i bröstet efter nya, kulturella upplevelser. Bild: TT/GP
Johan Lindqvist tycker inte att våra politiker uppvisar samma längtan i bröstet efter nya, kulturella upplevelser. Bild: TT/GP

Johan Lindqvist: Pandemin avslöjar politiker som kulturella analfabeter

Det är tomt. Blankt. Pliktskyldigt. Man lägger upp stödpengar på bordet men jag ser ingen längtan tillbaka till festivalträngsel och fullsatta fotbollsläktare, skriver Johan Lindqvist om ett kulturellt ointresse hos våra politiker.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I Frankrike, England och USA är det självklart för politiker att vara engagerade i kultur och idrott. För att vara en betrodd beslutsfattare förväntas man också vara en läsande, lyssnande och gärna också sportande människa. Det är helt rimligt.

Du behöver kulturell kompetens för att vara kunna navigera genom livet och ta ansvar för dig själv och andra. För att vi ska kunna begripa det land vi bor i behöver vi inte bara kunna prata budget, lag och ordning och integration.

Om vi inte också kan diskutera musik, film, litteratur förblir vi främlingar inför varandra. Segregationen är sällan så tydlig som i våra spellistor.

Egentligen är inkompetensen inget nytt. Vi har sedan flera valrörelser tillbaka kunna fnissa lite besvärat åt partiledares rent undermåliga kunskaper, när det gäller musik, litteratur och film.

I bland har stämningen blivit lite mer knepig och ansträngd, som när kristdemokraternas Ebba Busch 2017 argumenterade för att en svensk litteraturkanon skulle införas i skolan men sedan inte kunde identifiera vare sig Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Klas Östergren.

Lite taskigt av SVT som testade Ebbas kunskaper kan man kanske tycka. Hon är allt annat än ensam. Ebba tog en smäll för laget precis som när fotbollsspelaren Tomas Brolin intygade att han aldrig varit tillräckligt sjuk för att ta sig igenom en hel bok.

LÄS MER: Recension: Glasvegas - ”Godspeed”

LÄS MER: Att bli pappa var enkelt - det är att släppa taget som är svårt

Vi har vant oss. Politiker har så mycket annat att tänka på. Så när kulturminister (!) Amanda Lind kom till guldbaggegalan utan att ha sett någon av de nominerade filmerna var det knappt någon som iddes rycka på axlarna.

Problemet är att det skarpt läge nu. Och då menar jag inte som när Gudrun Schyman kunde ta enkla poäng genom att hänga på Hultsfredsfestivalens camping, Mona Sahlin drog på sig en Springsteen-tröja eller att Sverigedemokraterna numera har fritt fram att på en tom spelplan definiera svensk kultur som en mjödbrygd av Ultima Thule och ”Grindslanten”.

Problemet är att våra beslutsfattare uppenbarligen är obrydda inför kultur och inte minst inför evenemang som konserter och festivaler. Det är kanske okej i goda tider när allt rullar på. Då kan det ordna sig trots att Stockholms politiker städar undan rockklubben Debaser som en jobbig fluga. Men inte nu.

LÄS MER: Sture Allén hade rätt - namnet på en helig plats är inte till salu

Det är självklart att det ska vara virus-säkrat innan vi går på festivaler och konserter igen. Men jag vill att våra folkvalda, och gärna också FHM-gänget, ska visa lite pepp inför att vi så småningom ska kunna träffas och ha kul. Att de ska manifestera något som i alla fall liknar ett genuint engagemang.

Men det är bara tomt. Blankt. Pliktskyldigt. Man lägger upp stödpengar på bordet men jag ser ingen lust, ingen glöd, ingen längtan tillbaka till vare sig festivalträngsel eller fullsatta fotbollsläktare.

Och den enda förklaringen jag hittar är lika enkel som nedslående. De har ingen aning vad det handlar om.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.