Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Emanuel Karlsten: Påhoppen på public service är överdrivna

Public service-medierna är de mest älskade och de mest utsatta. Emanuel Karlsten menar att rapporteringen av Ekots och Kulturstudions senaste journalistiska missar överrapporteras.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Sveriges radio Ekot gjorde ett misstag. En reporter utvecklade en privat relation med den säkerhetsklassade islamist hon tidigare gjort journalistik kring, vilket avslöjades i förra veckan av granskningssajten Doku. Nyheten resulterade i att SVT Aktuellt kastade ut allt annat och gjorde detta misstag till toppnyhet under förra veckan. Elva av programmets 30 nyhetsminuter handlade om det under onsdagen. Var det rimligt?

Rent objektivt är det svårt att säga att denna nyhet skulle vara viktigare än allt annat. Samtidigt sätter det fingret på hur politiskt känslig public services verksamhet har blivit.

Och det var inte bara Ekot som har avslöjats med misstag i veckan. I lördags rapporterade Medierna i P1 att en SVT-programledare var tillsammans med artisten Loney Dear vars konsert hon presenterat i programmet Kulturstudion. En superrelevant nyhet i Medierna i P1 (8/5) – men en riksnyhet? Det tyckte SVT själva, liksom GP som publicerade en längre ansvarsintervju (8/5).

Det är svårt att vara public service just nu.

LÄS MER: Ingen minns en fegis

I grunden är det såklart rimligt att granskarna granskas. I synnerhet är fallet med reportern på Ekot relevant att berätta om. Det är också en publicistiskt intressant fråga hur en ansvarig utgivare ska hantera ett fall där lojaliteten klyvs mellan den anställda och publiken. Men dessa proportioner?

Det är svårt att vara public service just nu. Tidigare har de varit synonymt med vår tv- och radioapparat, men utsätts allt mer av konkurrens från digitala varianter. Public service är inte längre vår lägereld och därmed inte heller lika viktig som för 20 år sedan.

Men på andra sätt är de viktigare än någonsin: I takt med att allt fler medier smäller upp betalväggar producerar public service den enda journalistik som går att fritt läsa, jämte olika alternativmediers propagandajournalistik.

Men just på vilket vis detta är “gratis” är en av de stora förändringarna. Finansieringen flyttade för några år sedan från licensmodell till skatt. Och därmed fungerar det ungefär som med kyrkoskatten: en gång per år skickas det hem en skattsedel och vi påminns om att vi är med i Svenska kyrkan, vilket alltid leder till strömmar av avhopp. På samma sätt leder åsynen av skatteavgiften från SVT och SR till frågor om kanalernas tillhörighet och politiska känslighet.

Nu formuleras kritiken mot journalistiken allt mer utifrån att man är statligt finansierad och antas komma med propaganda från statsapparaten

LÄS MER: Glöm swish – nu är ensamjournalisterna trendiga

Detta har skapat ett skifte som är allra tydligast för medarbetarna själva. Jag, som själv har frilansat under flera år för Sveriges radio, märker ett före – och ett efter– skattsedeln. Nu formuleras kritiken mot journalistiken allt mer utifrån att man är statligt finansierad och antas komma med propaganda från statsapparaten: Reportrar är “statsjournalister”. Det är en kritik som är svår att värja sig från. Även om public service är organiserad genom stiftelser som distanserar dem flera armlängder bort från politiskt styre kommer pengarna fortfarande via skattsedeln.

Allt detta spär på en redan stor ängslighet. Och det finns ingen arbetsgivare som är lika känslig för hur man framstår som våra public service-bolag. Det är därför det känns komiskt varje gång en programledare får rabbla sina inövade friskrivningsklausuler: “Ja, nu finns det också andra telefoner än Iphone”, eller “Nu är personen inte här och kan försvara sig”. Allt detta beror på en rigorös, institutionaliserad ängslighet inför att program kan upplevas som partiskt, otillbörligt gynnande, eller att en deltagare i Melodifestivalen skulle kunna använda sin exponering för att också vinna fördel någon annanstans.

Att verksamheten är så kontrollerad, inte minst via sändningstillstånd, gör att andra medier bevakar public service särskilt noggrant. Det gör det också enkelt för oss att beslå dem för misstag eftersom dessa blir så mycket mer ödesdigra för dem.

I varje förtroendemätning hamnar SVT och SR högst. De är hela Sveriges publicistiska fyrtorn. Unikt älskade, unikt respekterade.

LÄS MER: Behövs verkligen tusentals nyheter i veckan?

För vi vet också att ingen annan är så noggrann. Och ingen annan är så utsatt.

Allt detta har skapat en kultur där journalistiska skandaler ibland övervärderas. Men den reaktionen är också en slags kärleksförklaring, både från andra medier liksom läsare. I varje förtroendemätning hamnar SVT och SR högst. De är hela Sveriges publicistiska fyrtorn. Unikt älskade, unikt respekterade.

Det är kanske också därför vi blir så besvikna och upprörda när vi upplever att de bedrar oss. Uppmärksamheten det får och publiken det ger blir en slags självsanering. Ett sätt att konstatera och kräva: låt det aldrig hända igen.

LÄS MER: Flashback är farligast på internet

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.