Jag är chockad efter att ha åkt tåg med MTRx i helgen. Hur är det möjligt att under pandemin driva ett bolag vars affärsidé är att tränga in så många som möjligt på så liten yta som möjligt. Hur är det möjligt att ett sådant bolag helt okommenterat har fått verka på marknaden?
På tågbiljetten stod det att jag skulle till Stockholm, men väl ombord var det som att jag rest till en pandemifri tid. Varenda säte var bokat och upptaget. Vi satt packade som sillar. Jag kände mig kidnappad. Och lurad! För jag har åkt tåg tidigare under pandemin. Jag har valt SJ och varit ute i god tid med bokningarna. Det krävs nu eftersom bolaget minskat beläggningen på tågen. Bara 65 procent av platserna kan bokas, resten används som buffert för att minska trängseln, minska smittan. Så gör väl alla bolag? Trodde jag. Tills jag nu satt på MTRx.
Jag kände mig dum. Skyldig, nästan. Jag var företagets fånge i tre timmar. Inte en ledig yta fanns. Får man ens göra så här?
Jag googlar. MTRx säger att de sedan 14 juni kör som normalt. Eller de vill att “alla ska känna sig säkra”, så nu får resenärer i förstaklass ett tomt säte bredvid sig. Andra klass? Ja, de får betala extra för sätet eller ta ett gratis munskydd. Hur är det ens möjligt? När SJ i somras försökte gå upp till 75 procents beläggning blev folk vansinniga och det räckte med att Anders Tegnell muttrade lite för att det statliga bolaget skulle gå tillbaka till 65 procents beläggning. Men MTRx har lyckats gå under radarn?
Det är inte bara ett utnyttjande av sin position, det är ett förminskande av det arbete och uppoffrande som så många delar av samhället redan gjort.
En tågvärd tråcklar sig fram på mitt tåg. Hon bär på en korg med munskydd. “Någon som vill ha?”, ropar hon. Det är som en parodi på ansvarstagande, som en tragikomisk metafor på munskyddsdebatten. Munskydd skulle ju vara en nödlösning vid trängsel, inte ett frikort för att skapa trängsel. Och MTRx har alla möjligheter att minska trängseln, men väljer istället att kapitalisera på deras konkurrent beslut att minska beläggningen. Den enes död, den andres bröd? Det är kanske det värsta exemplet på cynisk kapitalism som pandemin bjudit på.
Jag mejlar och frågar MTRx:s vd om hur de tänkt. Han citerar sidan jag redan läst: Köp ett säte om du vill ha avstånd, ta ett munskydd eller boka av om du inte vill åka. För det är ju just det: De vet att jag inte har något val.
Trängseln har kunnat fortgå dels för att kunderna inte sagt ifrån, men ännu mer för att de är maktlösa. De kliver på ett tåg och ställs då inför fullbordat faktum: Här är ett bolag som struntar i ansvar. Det är ett hån mot hela modellen av svenskt ansvarstagande under pandemin. Teatrar har fått stänga, en hel kultursektor gå på knäna, men MTRx kan inte hålla sig från frestelsen att fylla tågen till brädden för att sno marknadsandelar.
Det är inte bara ett utnyttjande av sin position, det är ett förminskande av det arbete och uppoffrande som så många delar av samhället redan gjort.
På MTRx får vinst gå före kundernas hälsa.
Läs mer av Emanuel Karlsten:
LÄS MER:New York Times klarar inte att beskriva Coronasverige balanserat
LÄS MER:Flashbacks logik fällde Hamid Zafar
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
