Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den lågaffektiva metodiken hävdar att den som tar fan i båten också får ro, eller snarare, att den som bestämmer att alla barn ska vara i skolan också måste bära ansvaret för att få det att fungera, skriver Ingrid Bosseldal. Bild: JESSICA GOW / TT

Ordningsbetyg kommer inte öka anständigheten i skolan

Regeringen skärper läroplanen och en riksdagsmajoritet vill återinföra ordningsomdömen. Ingrid Bosseldal, doktorand i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet och litteraturkritiker i GP, ser en reaktionär backlash i synen på barn.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Hur mycket våld mellan lärare och elev kan vi tänka oss, om något? Och vad menar vi egentligen med våld – och hot om våld? Är det sådant (och hot om sådant) som gör fysiskt ont? Psykiskt ont? Ord, spott, fasthållning, slag och sparkar? Eller är våld alla former av tvingande ingrepp?

Den definition av våld som används inom stora delar av exempelvis svensk socialtjänst kommer från den norska psykologen Per Isdal och lyder: ”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill”.

Det där borde vara en besvärlig definition för den som vill diskutera våld i skolan. Inte när det handlar om det våld som elever kan utöva mot andra. Men när det kommer till själva skolinstitutionen som i dag är baserad på tio års skolplikt och innebär att elever som inte vill ändå är tvingade att vara där. Det innebär ett kolossalt ansvar. Särskilt om barn ses som något mer än omogna halvmänniskor.

Genom skolplikten har staten fråntagit grundskoleeleven möjligheten – och valet – att vara någon annanstans. Genom skollagen har staten vidare gett lärare disciplinära befogenheter. Och i dagarna har dessa befogenheter understrukits från utbildningsdepartement och riksdag: ”Nu är det slut på hoten mot lärare” meddelade regeringen häromdagen angående ett kommande tillägg i läroplanen som ”betonar elevernas plikt att visa respekt för sina lärare och klasskamrater”. Dagen därpå krävde en riksdagsmajoritet införande av skriftliga ordningsomdömen, en sorts återgång till gamla tiders ordningsbetyg.

För varför ska man inte få skrika på sina elever? Varför måste man gå omkring i filttofflorna i sitt klassrum? Varför har det blivit tabu att läxa upp olydiga barn?

Jag är inte på något sätt motståndare till mänsklig anständighet och till att människor som möts, vilka de än är, uppträder respektfullt mot varandra. Tvärtom. Jag är övertygad om att det är helt avgörande för vilket samhälle vi skapar och jag saknar anständighet i många sammanhang i dag. Jag är övertygad om att ett samhälle som vill lösa svåra problem med hårdare tag är på riktigt fel väg.

Skärpningar i synen på barn och elever kommer som ett slags svar på den senaste tidens angrepp på metoder i skolan som syftar till att undvika våld mellan lärare och elev. Och det kommer som svallet efter den utpekade våldsvåg på en Stockholmsskola som skolans skyddsombud i en riksspridd nyhet förklarade med att de övergått till så kallad lågaffektivt bemötande av eleverna. För varför ska man inte få skrika på sina elever? Varför måste man gå omkring i filttofflorna i sitt klassrum? Varför har det blivit tabu att läxa upp olydiga barn?

2020 ska FN:s barnkonvention bli svensk lag. Konventionen bygger på två rätt olika synsätt: barn som lika vuxna och barn som olika vuxna. I det förra fallet handlar det om rätten till inflytande över sitt eget liv, i det senare om barn som en speciell form av människovarande präglat av särskilda behov av skydd och omsorg.

Den lågaffektiva metoden provocerar dem som vill ryta åt olydiga barn. Metoden intresserar sig för barnets perspektiv och påstår att den vuxna – och läraren – har ett alldeles särskilt ansvar för att inte själv börja gapa och skrika. Den lågaffektiva metodiken hävdar att den som tar fan i båten också får ro, eller snarare, att den som bestämmer att alla barn ska vara i skolan också måste bära ansvaret för att få det att fungera. På ett sätt som är schysst och inte genererar mer våld.

Att skärpa skrivningar i läroplanen eller att införa betyg i ordning och uppförande kan säkert påverka situationen för någon. Men det kommer inte att öka anständigheten. Det kommer inte heller att öka den ömsesidiga respekten och den kommer inte att visa barnet ett alternativ till våld.