Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"Nefertiti dammsuger." En av konstnären Gittan Jönssons uppskattade figuriner i keramik. Bild: Stockholm auktionskammare

Maria Domellöf-Wik: Ordning och reda, men vem städar?

Vem städar? Diskussionen resulterar inte sällan i uppslitande gräl. Ofta är det en kvinna – med eller utan RUT-avdrag – som tar tag i saken. Att njuta av uppgiften, som nedvärderats så länge, är inte heller det lättaste.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Just den 8 mars, då ojämställdhet traditionsenligt uppmärksammas över hela världen, kommer jag osökt att tänka på städning. Mer än så: jag vill uppmana alla städande personer där ute (de flesta av er enligt statistiken kvinnor) att läsa Fanny Ambjörnssons ögonöppnande och roliga bok "Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik". Ett fynd på bokrean och ett ypperligt komplement till bästsäljare som japanska organisationskonsulten Marie Kondos "Konsten att städa. Förändra ditt liv med ett organiserat hem" eller Magareta Magnussons uppmärksammade bok "Döstädning" - två titlar som här också sätts in i en välbehövlig historisk och genusvetenskaplig kontext.

Denna ständiga balansgång där du varken vill framstå som städmanisk eller okontrollerat slarvig.

Med Filifjonkan och konstnären Gittan Jönssons dammsugande figuriner som ledsagare fördjupar sig Ambjörnsson i städningens olika existentiella dimensioner.

Jag slukar intervjuerna som ligger till grund för studien, och jämför med min egen ambivalenta inställning. Denna ständiga balansgång där du varken vill framstå som städmanisk eller okontrollerat slarvig, eftersom smuts i ett hem - särskilt för en kvinna - tätt kopplas samman med lathet, barnslighet, psykisk ohälsa, brist på kontroll och dåligt föräldraskap.

Som barn hade jag ett mer fantasifullt förhållande till städning. Eftersom jag längtade efter ett husdjur samlade jag damm bakom min dörr i smyg, som ett experiment. Kanske skulle det grå luddet klumpa ihop sig för att en dag bli till en livs levande dammråtta, som jag kunde ta hand om? Det var i alla fall värt ett försök.

Som förälder förväntas jag nu istället vara den som bekämpar dammråttorna. Samtidigt mal en oro jag knappt vill kännas vid: att jag inte ska duga, att det inte ska bli tillräckligt rent. Att trivseln i vårt hem är så långt ifrån perfektionen i "Sköna hem": slarviga tonårsbarn i farten, tidningshögar, överbelamrade bokhyllor med allt annat än färgsorterade böcker. En ordning jag tar för givet skulle ses med ogillande ögon av vilken organisationskonsult som helst.

Samtidigt tycker jag om att se Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink" trängas i hyllan bredvid Simone de Beauvoirs "Det andra könet" och nu också "Tid att städa".

Städandet framstår till och med som en möjlig utgångspunkt för en feministisk politik.

Efter avslutad läsning har jag fått nya insikter om mitt - och andras - förhållningssätt till städande. Vår tids förnyade intresse för hemmafrutillvaron, om så bara som ett fantiserat fuck-you-finger åt alla paradoxala krav, blir också en smula mer begripligt. Städandet framstår till och med som en möjlig utgångspunkt för en feministisk politik.

En dammfri tillvaro är inte automatiskt bekymmersfri. På vems bekostnad avlägsnas smutsen? Hur förhandlar vi för en mer jämställd städning? Och hur kan vi solidarisera oss med lågbetalda, ofta rasifierade, kvinnor som anlitas för att städa andras hem.

Filifjonkan kan, när neuroserna väl upplösts, finna städningen meditativ i sin repetitiva rutin, sin omsorg om tingen och ytterst sitt hanterande av livets kaos och alltings förgänglighet. (Städ)dagar kommer och går. Det kan, som Ambjörnsson konstaterar, finnas något storslaget inrymt också i det oglamorösa, vardagliga harvandet.