Hösten 1984 släpper Leonard Cohen sitt album ”Various positions” med den enormt framgångsrika balladen ”Hallelujah”. Det är knappast Cohens bästa låt, den är fruktansvärt ostig i sin originalversion, men det är tvivelsutan hans mest älskade. Med draghjälp av John Cale, Jeff Buckley och precis varenda Idoldeltagare som någonsin har stått framför en jury kom det också att bli hans största kommersiella framgång. Den lär finnas inspelad i 300 olika versioner, kanske rent av 500.
Hösten 1984 bjuder även jag på lite underhållning i form av min första (hittills enda) seriematch i badminton. Det är stort. Även om det sker inför tomma läktare går jag in i den murkna Tingbergshallen med stolta steg och allt det loja högmod som en 15-åring kan uppbåda.
Tjugo minuter senare stövlar jag ut i omklädningsrummet, sönderjagad och svettig. Jag har förlorat med förnedrande siffror och funderar på att skrika ut min frustration, men orkar bara hacka lite håglöst med racket i väggen och väljer istället att helt sluta spela badminton.
Jaha ..? Vad har min oförblommerat usla badmintonkarriär med Leonard Cohen att göra då? Jo, förstår ni, 35 år senare gör vi comeback samma vecka, trots att jag är löjligt stel i kroppen och Leonard är död.
Dessutom är jag lika gammal som Leonard var när han släppte ”Hallelujah”. En slump? I think not.
På fredag kommer Leonard Cohens fina, postuma album ”Thanks for the dance” och dagen efter ska jag spela dubbel i Fjäderborgen. Ja, ni ser själva, parallellerna mellan mig och Leonard Cohen är nästan otäckt många. Och de slutar inte där. Jag är nämligen lika gammal som Leonard Cohen var när han släppte ”Hallelujah”. En slump? I think not.
LÄS MER:Hon var Leonard Cohens stora inspiration
Jag är alltså född 1968 och tillhör den vilsna skara människor som passerat 50. Vissa skulle påpeka att jag passerat 51, däribland min son, men han brukar säga så mycket dumt. Som att 51 låter ”ohyggligt gammalt”.
Då brukar jag säga att han ska vara tyst. Att han bara är 13 år, att jag har matlådor som är äldre och att vi fortfarande kan byta bort honom mot en hund - om vi lägger lite pengar emellan. Men saken är ju att han har rätt. 50 år låter ohyggligt gammalt. För att inte tala om 51.
Skivan är en stram hälsning från honom till oss, en uppmaning om att ta tag i våra liv och leva medan vi kan.
Undrar hur gammal Leonard Cohen kände sig hösten 1984, när han hade fyllt 50 år och gett ut ”Hallelujah”? Han lät inte så gammal. Inte särskilt trött heller. Inte som han gör på de nya sångerna som kom i veckan.
LÄS MER:Göteborgare designade Leonard Cohens postuma album
Det är nio överblivna inspelningar från hans förra album – utgivet strax innan han dog för tre år sedan – och det känns märkligt tryggt att lyssna till Leonard Cohens sinistra stämma igen.
Sångerna på "Thanks for the dance" är strama hälsningar från honom till oss, en uppmaning om att ta tag i våra liv och leva medan vi kan. Så på lördag avser jag att göra just det, ta tag i mitt liv, och röra mig över badmintonbanan precis som Leonard Cohen gör på sitt nya album. Sparsamt, försiktigt, värdigt.
LÄS MER:Recension: Leonard Cohen - Thanks for the dance
Vi får väl se hur det går.
