En vernissage i höstas skickade mig tillbaka några år i tiden. Efter en sen konsert promenerade jag omkring på Järntorget vid halvtvåtiden en vinternatt letandes efter en taxi. Ljuset var dunkelt, brungrönaktigt, och (naturligtvis, vid den tiden) helt artificiellt. Själva stämningen fick mig, sena nattvandrare, att kura ihop mig; samtidigt fanns det ett lugn över Järntorget som rimmade väl med dunklet.
Det var Carl Bjerkås vernissage på Galleri Scandinavia som fick mig att minnas. Bjerkås är vad man brukar kalla en Göteborgsmålare i betydelsen att han målar stadsmiljöer från Göteborg. Men det som gör honom annorlunda, åtminstone för mig, är att det i många av hans oljor och akvareller inte är platsen – Linnégatan, Kungsportsplatsen, hamnen – som är huvudpersonen utan själva ljuset. Med andra ord skulle hans målningar på sätt och vis kunna avbilda vilken plats som helst, så länge ljuset är intressant. Själv dröjer jag särskilt inför de tavlor som balanserar mellan det konkreta och det abstrakta, som bilder av staden i skymningsregn. Jag har länge fastnat för en akvarell av Palladium i skymning eller de olika skildringarna av vardagskvällar. Men nu var det alltså en bild av Järntorget som högg tag i mig och framkallade minnet.
Poängen med Bjerkås måleri, som jag ser det, är inte Göteborg eller platsen som sådan, utan att fånga en stämning på en plats. Då spelar det i och för sig roll – för min personliga del – att det är just Järntorget eller Kungsportsplatsen som han avbildar; i just dessa platser i Göteborg finns mening investerad för min personliga del. De tillhör vad jag skulle vilja kalla, med situationisten Guy Debord, min egen privata psykogeografi, alltså helt enkelt den känslomässiga betydelse som vissa fysiska miljöer har för oss. Den stad vi lever i, de platser vi befolkar, helt enkelt det utrymme vi bebor, är inte bara en kuliss gentemot vilken vi föds, lever, älskar och dör, utan en del av själva de förhållningssätt som gör oss till dem vi är.
Nu kan det låta litet lustigt att Järntorget i dunkel klockan halv två på natten skulle ha gjort mig till den jag är. Det finns förvisso andra, och kanske viktigare platser i mitt liv. Järntorget vid Filmfestivalen eller i juli väcker också helt andra stämningar hos mig än den snömoddiga skildringen i Bjerkås version. Det som väckte mitt intresse var snarare intrycket att min högst privata upplevelse av Järntorget verkade vara delad. Kanske är det så att vår egen privata psykogeografi egentligen inte är så privat, och att det är avslöjandet av detta som Bjerkås skildrar?
