Psykoanalytikern Per Magnus Johansson behandlar i ett debattinlägg på GP Kultur 2020-10-17 min bok ”Freuds sista suck”. Tyvärr diskuterar han över huvud taget inte bokens granskning av en verksamhet där han själv är tongivande. På psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, undervisar Per Magnus Johansson och andra i Freuds lära på en psykoterapeututbildning med psykodynamisk inriktning.
LÄS MER:Lägerbildningar har ingen plats i psykiatrin
Per Magnus Johansson skriver att psykoanalys är en behandlingsmetod och en teori om människan. ”Freuds plats i idéhistorien är odiskutabel.” Precis, så är det, men Freuds lära är till noll och ingen nytta när det gäller behandling av patienter i psykiatrin. Det finns människor som upplever psykoanalys som personligt utvecklande, men den skattefinansierade sjukvårdens uppdrag är inte personlig utveckling.
Freud ägnade sig inte åt forskning när han formulerade den psykoanalytiska teorin. Han samlade inte data enligt någon vetenskaplig metod och prövade inte sina hypoteser mot någon empiri. Han spekulerade istället vilt om omedvetna föreställningar hos sina patienter och om hur deras omedvetna genererade psykiska symtom. Han påstod att hans tolkningar av patienternas symtom gjorde att de försvann, men detta kunde han aldrig belägga på något övertygande sätt. Det finns bevis för att han inte höll sig till sanningen i de fallhistorier han skrev om sina patienter. Ändå undervisar alltså Göteborgs universitet i Freuds lära på en utbildning för ett vårdyrke.
Min bok tar också upp det orimliga i att Göteborgs universitet har två parallella utbildningar till legitimerad psykoterapeut; en som lutar sig tungt mot Freud och en där man lär ut kognitiv beteendeterapi vilken har gott vetenskapligt stöd. Studenter kan alltså välja mellan två väldigt olika spår. Detta har ingen motsvarighet inom det övriga universitetet. Vi har inte två olika sorters statliga utbildningar för att bli legitimerad sjuksköterska, legitimerad fysioterapeut, legitimerad läkare eller något annat.
Per Magnus Johansson skriver att arbetsuppgifterna i psykiatrin är krävande. ”Psykiatriska diagnoser med stor tyngd ackompanjerar behandlingarna och inte sällan har patienterna hamnat i skilda återvändsgränder; i förhållande till vänner, fått ekonomiska svårigheter, hamnat utanför såväl arbetsmarknaden som bostadsmarknaden.”
Med denna insikt borde Per Magnus Johansson också bejaka att alla patienter får behandling som har vetenskapligt stöd. Detta har visat sig vara en framgångsfaktor inom andra områden av medicinen, men tyvärr är det inte självklart på alla håll i psykiatrin.
Det råder en skriande brist i psykiatrin på kompetens i metoder som har vetenskapligt stöd. Patienter får inte den hjälp de borde få och det har tragiska följder. Att då ägna samhälleliga resurser åt att undervisa terapeuter i psykoanalytisk teori är oetiskt. Det handlar om ett vårdyrke som kräver legitimation från Socialstyrelsen. Det går inte att försvara denna undervisning med att den har idéhistoriskt intresse. Den idéhistoriska utbildningen om Freud måste bedrivas på annat håll.
Charlotta Sjöstedt är vetenskapsjournalist och aktuell med boken ”Freuds sista suck”.
