Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"Efter krisen kommer nyliberalismens kyrka byggas upp igen" ska förstås bildligt. Katedralen (Notre Dame) på bilden är en katolsk kyrka. Bild: Michel Euler

Quinn Slobodian: Nyliberalismens kyrka kommer att byggas upp efter corona

Kan de nyliberala värderingar som många sett som en drivande orsak till både sviktande välfärd och klimatförstöring få sig en dödsstöt i och med coronakrisen, som en del debattörer hoppats på? Var inte så säkra på det.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

År 1807 publicerade Heinrich von Kleist en novell med titeln "Jordbävningen i Chile". Huvudpersonerna i den är en man som sitter i fängelse och en kvinna som är i ett kloster, båda inspärrade för brottet att ha avlat ett utomäktenskapligt barn. Plötsligt inträffar en jordbävning, byggnaderna där de är inhysta rasar och paret hittar varandra igen i ruinerna. De söker skydd i skogen, där de träffar människor som vet att de har syndat men inte dömer dem, utan välkomnar dem. I krisens hetta förvandlas allt: ”I stället för det vanliga banala tebjudningsskvallret om hur det står till här i världen berättade alla historier om enastående hjältedåd.” Det upprymda paret följer med strömmen till den enda katedralen som står kvar, där prästen till deras förskräckelse domderar om deras försyndelser. När gudstjänsten når sin höjdpunkt förstår folkmassan vilka paret är och slår ihjäl dem. Den omvända världen är borta lika fort som den dök upp.

När vågen av covid-19-fall gick genom Kina, Västeuropa och USA fick vi vår egen version av jordbävningen. Nedstängningar tillsammans med osäkerhet kring den ekonomiska tillväxten har fått oljepriserna att störtdyka och arbetslösheten att skjuta i höjden, till nivåer som saknar motstycke i historien.

Precis som vanligt vid den här typen av chocktillstånd – från den ekonomiska krisen i Asien 1997 och den globala finanskrisen 2008 till Trumps seger och Brexitomröstningen 2016 – har det studsat runt ett rykte i tidningsledare och artiklar, opinionstexter och twitterinlägg, ett rykte som sa att nyliberalismen var död.

Mänskligheten har helt oförtjänt fått en möjlighet till räddning.

Hur skulle någon kunna påstå att marknaden var lösningen på alla samhällsproblem när det var i länder med starka stater och skyddsnät – Kina, Tyskland, Sydkorea – som viruset var under kontroll och i länder med nyliberala drag – Storbritannien och USA – som ledarna tvekade att ingripa och lät olika delar av landet bjuda över varandra för att få tag på livräddande respiratorer, testutrustning och munskydd? De dagliga applåderna för sjukvårdspersonalen i främsta ledet måste vara ett tecken på att de som driver samhällsreproduktionen framåt nu värderas på ett nytt sätt. Generöst med dricks till budbilschaufförer och solidaritetsyttringar med Amazons lagerarbetare måste betyda att folk har fått upp ögonen för det underbetalda arbete som får det moderna livet att löpa så friktionsfritt. Bilder av blå himmel över Delhi och Beijing, luftföroreningsindex som visar grönt i centrum av Los Angeles och företag som betalar folk för att ta emot oljefat som de inte längre vill ha … Nog måste vi väl efter pandemin inse att vi förut levde i en dödsdömd värld och att det är denna som är den riktiga. Mänskligheten har helt oförtjänt fått en möjlighet till räddning.

Men om vi hade varit paret i novellen som hade sökt skydd i skogen, så strömmar vi nu allesammans in till den ödesdigra gudstjänsten i katedralen. Under de senaste veckorna klubbades ett räddningspaket om 2 000 miljarder dollar snabbt igenom i den amerikanska kongressen, ett paket som till överväldigande del kommer att komma storföretagen och de superrika till godo, inte vanliga arbetare. Spekulationer om en räddningsaktion för den amerikanska oljeindustrin kommer utan tvivel att få fossilkapitalismen att snurra vidare, i synnerhet som den amerikanska miljövårdsmyndigheten har upphävt alla regleringar så länge krisen pågår. I Kanada utlovade Albertas premiärminister 7 miljarder dollar till provinsens eget omhuldade pipelineprojekt. I USA har man erkänt sjuksköterskors och annan vårdpersonals värde, men bara såtillvida att de utgör ett par av de få undantagen i det presidentdekret som i övrigt tillfälligt har förbjudit all invandring till landet.

Amerika har hittat sitt eget syndiga par att vända sig mot. Nyligen gick det ut ett strategi-pm som uppmanade republikanska kandidater att ”attackera Kina”. Över hälften av alla amerikaner som deltog i en intervjuundersökning vill ha gottgörelse från Kina för viruset, USA har dragit in sitt bidrag till WHO i protest mot Kinas påstådda inflytande över organisationen, och delstaten Missouri har stämt Folkrepubliken Kina (och en rad institutioner med kopplingar till landet) i en inhemsk domstol. En kommentator från Fox News, som presidenten älskar, skrek att politikerna måste ”börja jobba på hur ni ska bestraffa, frysa ut och isolera Kina, införa ekonomiska sanktioner och hålla Kina ansvarigt för vad de har gjort mot oss och resten av världen”. En bräcklig enighet kommer att återupprättas – precis som så ofta – genom att man riktar in sig på utbölingen, främlingen, den icke-vita människan.

Vill du veta hur det egentligen ligger till, så höj blicken. Ovanför kyrktornet cirklar gamarna.

Om man inte gör något åt saken kommer samhället efter jordbävningen att återuppbyggas precis som det var förut. Det interregnum som vi har nu kan bara förlängas om det finns sociala strukturer som kan bära upp det. Och just nu är gatorna tomma, presumtiva demonstranter är i självisolering och försöker få ihop pusslet med sina skolbarn och förskolebarn.

Den främsta motståndaren till Trump inom det politiska etablissemanget är en äldre man i en källare i Delaware som har för vana att försvinna från offentlighetens strålkastarljus under långa perioder. Joe Biden var den riskfria kandidaten mot den rebelliske Bernie Sanders. Nu sitter han i en bunker utan att ha någon rörelse bakom sig.

Vi har sett en värld där kapitalismen upphör. Men den kommer att sätta i gång på nytt. När Amerika ”öppnar igen” kommer det att vara ungefär som det gamla Amerika. Storföretagen kommer att vara större och stå i ännu större tacksamhetsskuld till ledaren som räddade dem. Det kommer återigen att pläderas för åtstramningar i kölvattnet av de exempellösa utgifterna.

”Tankeledarna” i de branschgrupper för ”den stora amerikanska ekonomiska återhämtningen” som Trump nyligen har utnämnt är allesammans direkt hämtade från de nyliberala tankesmedjorna som har varit rådgivare åt Republikanska partiet ända sedan Ronald Reagans dagar – Heritage Foundation, Cato Institute, Hoover Institution, American Legislative Exchange Council – de är prästerna som stiger in för att hålla sin predikan. Nyliberalismens kyrka kommer att byggas upp igen, och den glimt av paradiset som blixtrade till i krisen kommer att kvävas.

Vill du veta hur det egentligen ligger till, så höj blicken. Ovanför kyrktornet cirklar gamarna. Wall Street Journal spår en våg av inställda betalningar, konkurser och rekonstruktioner. Företag i riskzonen kommer att få se att så kallade distressed-debt-investerare, mer kända som finansgamar, roffar åt sig deras aktier efter värdeminskningen och sedan utnyttjar USA:s generösa artikel 11-lag för att beröva anställda deras förmåner eller vältra över dem på staten innan de snabbt säljer av sina investeringar med vinst.

">
Historikern Quinn Slobodian. Bild: Wikimedia Commons

Wilbur Ross, banbrytande finansgam och numera handelsminister, lovordade år 2003 konkurser och kallade dem ”företagsversionen av darwinismen”. Howard Marks, chef för investeringsfonden Oaktree Capital Management, uttryckte sig nyligen ännu mer målande i ett brev till aktieägarna, som citerades i Wall Street Journal. ”Kapitalism utan konkurser är som katolicism utan helvetet”, skrev han, och antydde att statliga räddningspaket inte bör skydda marknadens aktörer från ”en sund rädsla för förluster”. Han glömde nämna att personer som han själv har lärt sig att slå mynt av lågorna. Det rapporteras att hans eget Oaktree Capital Fund skaffar fram ”15 miljarder dollar till det som kan bli den största distressed-debt-fonden någonsin.”

Nästa år kommer att bli en oändlig rad med de ”ackordsuppgörelser och trendvändningar” som konkursspecialisterna är kända för, när de skoningslöst kramar ur företagen allt värde samtidigt som de struntar i vad det kostar människor och samhälle. Distressed-debt-fonderna är affärsvärldens ockrare, och de har inga samvetsbetänkligheter i sin profitjakt. Vi har fått en förhandstitt på denna beräknande kallblodighet den senaste månaden, när aktiekurserna sköt i höjden jämsides med arbetslöshetssiffrorna och de stigande dödstalen. En del människor tyckte att den här kombinationen var chockerande eller rent av skandalös. ”Börsen bryr sig inte om dina känslor”, blev reaktionen från en ekonomireporter på Los Angeles Times, ”och det ska den inte göra.”

Covid-19 har lagt ekonomin i spillror, och vi har en kortvarig chans att bygga något nytt. Men för att undvika gamarna måste vi vara kreativa och samarbeta. När vi blir befriade från vår karantän kan vi använda lämningarna av vårt gamla samhälle för att bygga nya hus, trädgårdar, lekplatser, och, om det behövs, barrikader.

Quinn Slobodian är historiker vid Wellesley College i Massaschusetts . Hans senaste bok heter "The End of Empire and the Birth of Neoliberalism" (2018).

Artikeln har tidigare publicerats i amerikanska tidskriften The Nation.

Översättning Helena Hansson