Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/3

Marcus Berggren: Nya Jönssonliganfilmen har utvecklat mig som människa

Marcus Berggren var skeptisk till den nya Jönssonliganfilmen. Men efter att ha sett den har han istället nåtts av nya insikter om livet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag satte på den nya Jönssonligan-filmen ”Se upp för Jönssonligan” av Tomas Alfredson med en riktig skitinställning. Förberedd samt sugen på kulturellt blodbad. För jag ska erkänna: jag är Jönssonliganpuritan. Bokstavstroende som någon som gapar i särk på allmän plats.

Jag var också sur för att jag helt världsfrånvänt, någonstans djupt inne trott att när de väl ska göra Jönsson på riktigt – då ringer de mig. Det är en helt obegriplig tanke egentligen.

De vet inte vem jag är

Om de mot förmodan gör det gillar de säkert inte mig

Jag kan ingenting om film

Jag antar att jag, i egenskap av halvprofilerad skojare, hoppades på ett smärre konsultuppdrag. Sitta iklädd fadd blazer och framgångschinos på manusmöten, bala svindyrt mineralvatten och utbrista saker som ”nej nej nej! Så skulle Vanheden aldrig göra, ni får sparken!” ”Eh... det var vi som anställde dig”. ”Det spelar ingen roll! Ut!”. Och så vidare…

LÄS MER: Miljonsuccé för Jönssonligan

Men jag blev aldrig inringd och det värsta var att de klarade sig rätt bra ändå. Det är som när man inte går på en fest och så får man höra att den var rolig ändå. Då vill man ju bara slänga sig framför brödbilen i grusblandat slask. Jag är inte satt på jorden för att recensera filmen för jag är ingen filmrecensent, så: kort sagt: skitsnygg film och inte hälften så röten som jag hade bestämt mig för att den var innan jag såg den. Filmen ser ut ungefär som någon som röker pipa bakom ett poolblått plexiglas.

Hat färdas snabbt. Att älska tar tid.

I de gubbdominerade kännarforumen för oss med få nära vänner men bra uppkoppling, är tongångarna surare än en ylletröja någon tappat med flit i en brunn i en stad ingen hört talas om. Gubbmaffian hatar nya Jönssonligan.

Men vad ska de göra? Gräva upp Gösta Ekman och stoppa upp honom och sätta en marionettrådar från armar och ben och låtsas att det är förr i tiden och att döden inte existerar? Och ingen skulle väl orka jobba med Ulf Brunnberg de månaderna det tar att göra en långfilm? Och Björn Gustafson den äldre blir inte yngre direkt.

Det går inte att fånga den blixten i flaskan igen. Den slog ner för 40 år sedan. Allt som är kvar är ett hål i gräset efter smällen.

LÄS MER: Recension ”Se upp för Jönssonligan” i regi av Tomas Alfredson

Jönssonligan lär mig därför att det är viktigt att våga ändra uppfattning. Det kallas utveckling tror jag. Jag trodde den tiden var över för mig efter 30; att mina åsikter var cement som stelnat och resten av mitt själsliv bara ett kluster av förutfattade meningar och gamla barndomstrauman som växt till personlighetsdrag. Men nu vet jag – jag kan sitta där med snusen rinnandes ner i popcornskålen, redo att få min världsbild bekräftad, men om motsatsen bevisas – då är jag ändå ärlig nog att lyfta på baskern och säga: ”lysande”.

Och i det finns en större lärdom – det är för lätt att va sur i den här världen och för lätt att hata nya Jönssonligan. Att se ljuset flimra på andra sidan denna långa mörka tunnel vi som art kryper igenom nu är fan svårt. Lyckas man med det är man smart. Hat färdas snabbt. Att älska tar tid.

Så jag hoppas det nya gänget får göra fler Jönssonliganfilmer. Min konsultfirma står lika redo som alltid.

Läs mer av Marcus Berggren:

LÄS MER: Nej, det är inte dags att festa när pandemin är över

LÄS MER: Vi är skyldiga sjömännen en kaffe i deras älskade kyrka

LÄS MER: Jag vill inte bli en kulturgubbe med hår i näsan

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.