Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Essy Klingberg: Nu har ”Paradise hotel” blivit för ”real” för reality-tv

Spänningen med dokusåpor är att det handlar om verkliga personer. Men när sexuella övergrepp – en mycket påtaglig del av verkligheten – skildras i dem så drar vi öronen åt oss. Det är dags att erkänna att hela formatet dokusåpa är oetiskt. Det skriver Essy Klingberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

– Det här har inget med dig att göra, han har bara sig själv att skylla.

En ung kvinna tröstas av sin kompis samtidigt som hon ligger och gråter på en soffa. Det är en lika hjärtskärande som välbekant scen. För sånt här händer ju, men sänds vanligtvis inte ut till en miljonpublik. Kanske är tittarnas starka reaktioner på tisdagens avsnitt av ”Paradise hotel” ett tecken på att realitygenren står inför ett vägskäl.

LÄS MER: Efter misstanke om sexbrott – ”Paradise hotel” stoppas

Personen de pratar om är deltagaren Toby. Han anklagas för att ha fört in fingrarna i en kvinnlig deltagares underliv, och ska senare samma kväll tafsat på en kvinna samt ha försökt övertala henne till sex. Båda kvinnorna säger nej, båda händelserna fångas på film, ingen i produktionen ingriper.

Etiskt förkastligt? Ja. Överraskande? Nej. För realitygenren har aldrig präglats av moralisk tillräknelighet, och exemplen på fall där medverkande farit illa är oräkneliga. Ibland sker det i samband med inspelning, ännu oftare som indirekt följd av den mediala exponeringen. Fråga bara Jockiboi, som i intervjuer sagt att han ville hoppa av ”Kungarna av Tylösand” efter halva säsongen. Men då var kontraktet redan skrivet, och ett decennium senare firar han tio år som handelsresande i realitysvängen.

Att tittarreaktionerna denna gång är starkare än någonsin är förståeligt, för denna gång handlar det trots allt om potentiella lagöverträdelser. Samtidigt känns kravet på etisk producerad reality oerhört samtida: Vi vill se människor exploateras under schyssta villkor. Tittarna vill kunna detaljstyra händelseförloppen, istället för att erkänna att de stöttar en produktion som till själva formen är oetisk.

Övergreppen sker inte i ett vakuum, utan är två i raden bland många som genom åren kablats ut under förevändningen att det är bra TV. Incidenterna sker på samma hotell där en manlig deltagare härom året ska ha snutit sig i handen för att använda det som glidmedel. Att ett övergrepp förr eller senare sker i en sån miljö framstår nästan som förutbestämt.

Trettio år har gått, men i realityns värld har tiden stått still, och produktionsbolagen tror sig veta att publiken minsann vill ha chock och provokation.

Realitygenren är uppenbarligen trögförändrad. Nyligen gjordes en reboot på det som ofta kallas den första realityserien, ”MTV:s Real World”, där man samlade samma uppställning deltagare som var med under den första säsongen 1992. Det anmärkningsvärda är att konflikterna i 2021 års upplaga kretsar kring samma saker som i premiärsäsongen: Sexism och rasism. Trettio år har gått, men i reality-tv:s värld har tiden stått still, och produktionsbolagen tror sig veta att publiken minsann vill ha chock och provokation. Samma logik förklarar varför PH-produktionen tänkte att övergrepp var passande tisdagsunderhållning. Det visade sig dock vara en felbedömning: Händelserna var för real för reality-tv.

I ett pressmeddelande skriver mediebolaget Nent att man beslutat att pausa säsongen efter att ny information framkommit, och att en polisanmälan upprättats. Men informationen är inte ny för produktionsbolaget Mastiff, det har gått flera månader sedan händelserna inträffade. Det är uppenbart att produktionen bekymrar sig över reaktionerna på sociala medier snarare än det faktum att två deltagare utsatts för övergrepp.

Hur den här sortens händelser hanteras har stor betydelse, för det påverkar vilka normer som reproduceras i vårt kollektiva medvetande. Listan över felsteg kan denna gång göras lång, och den enda marginella källan till hopp är att det skulle kunna leda till en förändring. Kanske har publiken fått nog, kanske står realitygenren inför ett paradigmskifte. Om inte, så kanske åtminstone någon kan se Jennifer Paateres tårar och känna sig mindre ensam.

Läs mer av Essy Klingberg:

LÄS MER: Nej, de snygga männen är inte styrda av någon kvinnlig blick

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.