Jag pratar med en polare som just varit i Skåne. Hen hade stannat till i nån liten håla – och tro mig, Skåne är fullt av hålor, jag kommer från en själv – för att köpa bröd på gamla bageriet. Där mötte hen en kille som förverkligat sin dröm och blivit bagare, efter en stressig karriär i Norge.
Flytta hit bara, sa den glade bagaren. Det kan alla göra!
Och sen gick jag ut på gården, sa min kompis, och där stod bagarens Tesla parkerad. Ja, sa jag, alla - med pengar kan flytta dit och sadla om.
Några dagar senare läser jag hemma hos-reportaget ”Hemma på Söderslätt hos paret Odier” i Residence Magazine med några snorrika stockholmshipsters som flyttat till Västerlen.
Ja, ni hörde rätt, Västerlen.
Inte öster om Eden utan väster om Ystad. Eller som det står i artikeln: "Här har begreppet Västerlen kommit i svang som ett coolare alternativ till det sönderälskade Österlen."
Ursäkta, men vi snackar Skurups kommun.
Det är lite som när mina sletna kvarter på Hisingen kallas för Göteborgs Williamsburg. "Tala om att sminka grisen" skrockar brorsan i Malmö.
Här är landet inte befolkat av moderater, sverigedemokrater och bönder, utan av eldsjälar, lokala odlare och kreatörer.
Ni kanske minns det stilbildande reportaget "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva" i Dagens nyheter 2010. Det kan slänga sig i väggen. För texten om det övre medelklassparet Odier – hon är modestylist och han fotograf – är både ett paradexempel och en sannskyldig parodi på precis allt vad gentrifiering heter. Inte av staden, utan av landsbygden. Och min klasshatsbarometer går i taket fler gånger under läsningen. Såhär gick det till: "De körde fel. De var försenade. Strax hade de köpt en Skånegård."
Här är den gropiga grusvägen så kulturskyddad att man inte kan köra ordentligt. Här är landet inte befolkat av moderater, sverigedemokrater och bönder, utan av eldsjälar, lokala odlare och kreatörer. Här är åkrarna inte leriga gravfält som hos Birgitta Trotzig, utan: "Även en vindstilla dag är det intensivt härute, det är något i luften och ljuset."
Det är magiskt, det är drömlikt. Och den nya färgen i köket beskrivs som "en touche av solblekt militärbil".
Det får mig att tänka på Henning Lundkvists roman ”Jolene” där han med utgångspunkt i Kødbyen i Köpenhamn drar gentrifieringen till sin spets med Damaskus som sin svarta slutpunkt. Det får mig att tänka på Houellebecqs inventeringar av turism, ekonomi och autenticitet i sina senaste romaner.
För den övriga befolkningen på ”Västerlen” är verkligheten en annan.
Nej, man har inga problem att förstå att Nils och Sofia ville ditcha sina doftljus för tusen spänn styck för att totalrenovera ett hus och få lite jord under naglarna. "Vad lägger man sin tid på? Det handlar om livskvalitet" som Nils så klokt påpekar.
Ja, eftersom han har råd.
För den övriga befolkningen på ”Västerlen” är verkligheten en annan. Senaste gången Skurups kommun fick uppmärksamhet i riksmedia var när kommunen införde slöjförbud i skolan. Man får hoppas att barnen i familjen Odier inte bär slöja.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
