Ett par tidningar ligger vikta med kultursidan fram på den gröna soffan i den rödmålade lilla lokalen. Efter fyra års arbete med sin första bok Maskinflickans testamente börjar Ida Linde nu hitta recensioner. Hennes diktsvit om döden, fotboll och en flicka som föddes som maskin beskrivs med ord som "suggestiv dramaturgi" eller "fräck och lekfull".
- Någonstans känns det svårt att se att det har med mig att göra. Det känns väldigt avlägset. Den här recensionen är ju jättefin, säger hon med utpräglad norrländska dialekt och lyfter på en av tidningarna. Jag trodde att jag skulle känna en större lycka men var så otroligt trött i går. Det blev någon sorts kortslutning i hjärnan. Det är besynnerligt att något man gör för sig själv plötsligt finns någon annanstans.
Hon bor sedan några år i Malmö där våren äntligen tycks vara på väg att spricka igenom, om än i synnerligen sakta mak. Bakom sig har Ida Linde lämnat Umeå där allting flöt på så fantastiskt att det var nödvändigt att ta sig därifrån, som hon säger, och när hon kom in på skrivlinjen på Fridhems folkhögskola packade hon bilen och drog.
Nu har hon varit och lämnat sin son på dagis, lapat några värmande solstrålar i ett hörn och tagit med sig en bärkaffe till den centralt belägna arbetslokalen dit hon går varje dag för att skriva mellan nio och tre. Datorn agerar musikmaskin. Den fyller det sparsamt inredda rummet med en av Ida Lindes absoluta favoriter, Bruce Springsteens Thunder road, nu i Kevin Rowlands tappning.
Maskinflickan tog form
Ida Linde delar lokalen med två kompisar, som liksom hon har lämnat björkarnas stad för Skåne och som var med när fröet till Maskinflickans testamente såddes. De och ytterligare fem hade gjort en utställning där Ida Linde intill en dikt om motorcyklar hängt upp en abstrakt tavla titulerad Maskinen och jag har samma namn. Sedan hon också skrivit en teatermonolog om Maskinflickan, som spelats i både Malmö och Stockholm, började hon på nytt arbeta med temat och fram växte diktsviten.
- När den blev monolog var jag tvungen att brodera ut den, göra den pratigare och längre så att den kunde sättas upp. På så vis lärde jag känna texten bättre och när jag återvände till den kunde jag vara ännu strängare, säger Ida Linde som också är handledare i kurser för att skriva poesi.
Förlaget kallar henne bland annat även för teaterregissör i en presentationsstext, men det värjer hon sig mot. Från att ha regisserat till att vara regissör är det långt, menar Ida Linde som också varit skådespelare.
- Men jag har insett att jag trivs bäst när jag skriver för jag har en sådan otrolig scenskräck och den bara blir värre med åren. Det tar för mycket att gå in i någon annan. Det är lättare att vara jag på scenen.
Diktuppläsningar i Göteborg väntar och det känns okej. Om poesin når ut från estraden och får kontakt är det magiskt, tycker hon.
I det stora fönstret ut mot gatan står Maskinförnödenheter, en gammal katalog om priser på olika maskiner, intill diktande inspiratörer och Ida Lindes debutverk. Hon fick katalogen av sina kompisar i releasepresent och tänker på den som föda åt Maskinflickan.
Avbruten fotbollskarriär
- Vad maskinflickan kommer ur är någonstans en längtan. Jag längtar efter att vara en maskin, helt enkelt. Då skulle man till exempel slippa att dö. Man skulle slippa att leva med skräcken inför att dö och slippa kroppen och dess problematik.
Hennes undermedvetna har nog också fått näring för maskinbilderna genom den knäoperation hon gjorde en gång. Benet fick stagas upp genom att en metalldel skruvades genom knät, som tagit alltför mycket stryk på planen. Ida Linde har spelat fotboll i Umeå IK, men hann aldrig komma igång med den karriären innan kroppen sa ifrån.
- Fyra operationer senare spelar jag inte längre fotboll.
Men hon är fortfarande hängiven sporten och gör metaforer kring dess terminologi i sin diktsvit. För Ida Linde har poesi och fotboll flera gemensamma nämnare.
- Fotboll är mer fysiskt. Men det är otroligt vackert på samma sätt som lyrik kan vara vackert. Det jag tycker om med fotbollen är att det är ganska tydliga regler. Som dikt kan vara vilsam i sin koncentration är fotboll vilsamt i sin tydlighet. Det finns regler och innanför dem går det att göra så fantastiskt mycket. Det är bara de där vita linjerna och där uppstår något som är underbart, säger hon.
Ord och text viktigast
Tavlan hon målade i Umeå blev aldrig såld. Maskinflickans testamente lär bli det, men knappast i några större upplagor. Lyrik är ingen kassako för förlagen och Ida Linde har inga förväntningar. Även om det oftast är magert ekonomiskt är hon nöjd så länge hon kan ägna sig åt ord och text, säger hon.
Vad hon skriver på varje vardag mellan nio och tre vill hon inte gå in på för mycket, men berättar att det blir en del dikter och att hon också börjat försöka sig på prosa.
- Men jag har inga drömmar om något kommande författarskap. Jag har gjort den här boken och hoppas att jag ska skriva mer, men tänker inte att jag ska skriva en roman. Jag hoppas bara att det ska funka med mig och språket.
