Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/3

Nu är snutskildringarnas systemkritik tillbaka igen

Efter några decennier av actionspäckade polisfilmer utan större budskap har något hänt. Hynek Pallas ser likheter mellan Leif GW Persson och Sjöwall-Wahlöös samhällskritiska kriminalfiktion och den nya tv-serien ”Den tunna blå linjen”.

LÄS MER: Recension: ”Tunna blå linjen” – SVT

Den bästa svenska kriminalfilm som du inte har sett är Kjell Sundvalls ”I lagens namn” från 1986. Rått polisvåld, ackompanjerat av Ulf Dagebys kalla elektronik, som skiljer sig rejält från tidigare svensk snutfiktion. Inte som Bo Widerbergs ”Mannen på taket” (1976) fostrat på Nya vågen, snarare ”Taxi Driver” och Michael Mann. Långt ifrån SVTs bejublade, omdiskuterade och stundtals småmysiga serie ”Tunna blå linjen”.

Och ändå inte. För det löper en blå tråd genom modern svensk polisfiktion.

”Tunna blå linjen”, manusförfattaren Cilla Jackerts serie om uniformspoliser i Malmö, må dra ordentligt från amerikanska ”Spanarna på Hill street” (1981) – här finns samma morgonmöten och fokus på polisers privatliv – men är också ett fortsatt tröskande av samhällskritik i allmänhet och av poliskåren i synnerhet. Av den ”tunna blå linje” som sägs utgöra hinnan mellan civilisation och barbari: vad tar den sig för rättigheter?

Om det innebar piketsnutar som trakasserade tjackpundare i Sundvalls film – händelser regissören i en ambitiös genomgång (FLM 20/10/16) observerade tillsammans med manusförfattaren Leif GW Persson i en piketbuss – så är det andra, eller i vart fall mildare, övertramp som Malmö-serien tar sig an.

Utvecklingen i vilka som är ”goda” och ”onda” poliser är talande.

I boken ”Snuten i skymningslandet” (2011) visar filmkritikern Michael Tapper hur den samhällskritiska polisfiktionen en gång i tiden vände sig mot Folkhemmet och samhällets sönderfall. Författarparet Sjöwall-Wahlöös kombination av systemkritik och vardagsrealistiska snutar var också fränt också när deras böcker blev film – som i just ”Mannen på taket”.

Den genomgripande systemkritiken har med åren försvunnit, även om just GW Persson varit en värdig arvtagare. ”Samhället” är ofta bara fond, och skillnaden går mellan rötägg i kåren som utövar felaktigt våld och goda poliser som likt Kurt Wallander skakar på huvudet åt dem. Även när hårdkokt amerikansk action med Dirty Harry-snutar lyfts över – som den Johan Falk-serie som började med ”Noll tolerans” 1999 – så finns hjältens dagishämtning kvar.

I ”Tunna blå linjen” är tjackbruden släkt med polismannen.

Utvecklingen i vilka som är ”goda” och ”onda” poliser är talande. ”Mannen på taket” utgår ifrån en ”vedervärdig” kommissarie. ”I lagens namn” handlar om utredningen av övergreppsbenägna piketpoliser. I fjolårets SVT-serie om Helén-mordet, Mikael Marcimains ”Jakten på en mördare”, riktas istället kritiken mot framväxten av New Public Management-samhället. ”Dåliga” poliser är mellancheferna vars värdegrundskurser hindrar duktiga spanare att utföra sitt jobb.

Inte så att nidbilden av chefen utan markkontakt har saknats. Det är den enda kårkritik som kvarstår i den allt sämre Beck-serien. Men i ”Tunna blå linjen” utvecklas det när chefen utnyttjar den underordnade Leahs genombrott i sociala medier. Så återvänder Skåne-serierna till kritik som frågar om det finns fundamentala fel i ett system som belönar cyniker och idioter. Omställningar till mätbarhet och att sköta Polisen som ”ett företag där folket är kunder” leder i ”Tunna blå linjen” nämligen till att man öppnar ett underbemannat poliskontor i ett utsatt område, med fruktansvärda konsekvenser.

Men det är vardagen som maler på, inte som i ”Mannen från Mallorca” (Bo Widerberg, 1984, efter GW Perssons ”Grisfesten”) mörkläggningar av konspirationer. Det klarar ju Twitterflödet, strålande skildrat i ”Tunna blå linjen”, på egen hand. Sociala medier är också en punkt där serien dramatiserar en ny fråga för kårens relation till allmänheten: vad innebär närvaron på det digitala torg där poliser arbetar med sponsorer, kändisskap och följare som kapital?

För ”Tunna blå linjen” är, något som dess ”Spanarna på Hill street”-drag förstärker, en återkomst till kriminalfiktion om just poliserna med blått P. ”Uniformerna” får annars ofta kliva åt sidan – målet tycks vara att som i amerikansk kriminalfilm avancera till civila kläder, där man ”utreder” och inte förknippas med det fysiska i våldsmonopolet utan med dess tankeverksamhet. Så kan piketerna framställas som kårens råa sällar och syndabockar. Men i ”Tunna blå linjen” är tjackbruden släkt med polismannen.

Media har länge berättat om ”blåljuspersonalens” utsatthet. Så den välvilliga dramatiseringen, och att just den utsattheten är med i serien, är ingen överraskning. Men alla som minns den sadistiske polismannen Hults monolog i ”Mannen på taket” om att tjäna en allmänhet som spottar dig i ansiktet vet att det inte är något nytt.

Kanske finns ytterligare svar på varför denna upprättelse för uniformen sker nu – förutom att den understryker skillnad mellan dem som agerar och skrivbordsbyråkraterna – det har nämligen varit andra skiften i kriminalfilm. ”Snabba cash” (Daniel Espinosa, 2010) satte trenden med fokus på gangsters och gråzoner. Samma sak går igen i tv-serien ”Top dog” (2020). Att poliserna inte får utrymme handlar om att skildra ett samhälle där våldsmonopolet får konkurrens av grövre organiserad brottslighet.

Det har, precis som Johan Falk-filmerna där allt ont kommer från utlandet, ett reaktionärt drag. Nihilism inför samhällets möjligheter. Men detta ser vi i ”Tunna blå linjen” utmanas på själva gatuplanet när unga knarkkurirer fångas och ska motas bort från den kriminella vägen – av uniformer och ingalunda av utredare i trenchcoat. Invandrarungarna, likt piketstyrkans offer 1986, muddras och utsätts för övergrepp även av andra än vita poliser. Det är onekligen en utveckling från tiden då den helvita polisstationen i inledningen på ”Mannen på balkongen” (Daniel Alfredsson, 1993) gjorde sig lustig över jugoslaviska namn.

Då som nu håller man varandra osunt mycket om ryggen, även om ”Tunna blå linjen” undviker miljöer tidigare fiktion skildrat som del av systemets våld – arrester, förhörsrum.

Där gör ”Tunna blå linjen” ett annat snitt mot polisfiktionens tidigare huvudpersoner. Om så Gösta Ekman, Sven Wollter, Mikael Persbrandt eller Carl-Gustaf Lindstedt. Filmvetaren Maaret Koskinen diskuterar i antologin ”Historiska fiktioner” (2020) hur Rolf Lassgård som snutskådespelare förkroppsligar ett försvunnet Sverige. Men i ”Tunna blå linjen” är den roll som mest liknar gamla filmer, den älskvärde stationschefen Jesse, en plufsig trebarnsfarsa som oroas för sin skilsmässa. Hjältarna är istället en späd kristen norrlandstös, en svart lesbisk kvinna och en judisk tjej som brottas med antisemitismen hennes morfar utsätts för.

I botten finns fortsatt kritik av vad polisen tar sig för rättigheter. Då som nu håller man varandra osunt mycket om ryggen, även om ”Tunna blå linjen” undviker miljöer tidigare fiktion skildrat som del av systemets våld – arrester, förhörsrum. Men man vänder sig till det omgivande samhället och nyanserar debatter – sociala medier, debattkåta chefer och även vad polisen inte har makt att göra. Som hur dålig samverkan med psykiatrivården i ett avsnitt resulterar i katastrof. Det är också påtagligt hur en enskild polispersons privatmoral lyfts till något större och definitivt ovanligare genom Saras kristna tro.

Det leder till att ”Tunna blå linjen” väcker djupare etisk brottning med vad som går an – kanske till och med stundtals måste gå an – i våldsmonopolets tjänst. Och återför därmed, på ett nytt vis, den kritiska kriminalfiktionen till sina rötter.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Recension: ”China’s Good War” av Rana Mitter

LÄS MER: Nina Björk kan inte bara vifta bort Lenin-kulten

LÄS MER: Befängda tidsresor mellan vår tid och Nazityskland

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.