Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Handke, Nobelpristagare i litteratur, håller tacktal under Nobelbanketten i Stadshuset i Stockholm. Bild: Anders Wiklund/TT
Peter Handke, Nobelpristagare i litteratur, håller tacktal under Nobelbanketten i Stadshuset i Stockholm. Bild: Anders Wiklund/TT

Mikael van Reis: Nobelpriset till Peter Handke skulle bli en skitstorm – nu har vi sett den passera

Mikael van Reis ser tillbaka på en klargörande debatt om Peter Handkes Nobelpris och författaren som intellektuell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

2019 har vi en hel del att tacka Svenska Akademien för. Det klagas ibland över att kultursidorna inte innehåller tillräckligt med ”debatt”. Somliga lockas mer av åsiktsbrytningar i hetsigt tonfall än av fördjupningar.

Allt det där och mer därtill erbjöd Svenska Akademien när de gav Nobelpriset priset till österrikaren Peter Handke. Vi fick en diskussion som passerade som en löpeld över kultursidorna – från genomreflekterade artiklar till tvärsäkra åsikter.

LÄS MER: Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?

LÄS MER: Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse

LÄS MER: Mikael van Reis: Peter Handke är långsamhetens försvarare

Själv skrev jag en presenterande artikel om Handke till den 10 oktober i denna tidning. Med stor beundran för författarskapet men med reservationer för hans ”alldeles obegripliga” ståndpunkter. Handkes författarskap är i världsklass. Sedan kommer den så kallade ”Serbienkontroversen”. Nyckelfrågan var om man kunde skilja en författarens åsikter från hans skrivna verk. Jag anser det, men vi kan ändå inte stanna vid en sådan behändig uppdelning eftersom en författare även är en intellektuell.

Handkes författarskap är i världsklass. Sedan kommer den så kallade ”Serbienkontroversen”.

Handke är då något av ett mysterium när han uttrycker sin solidaritet med serberna genom en sympati för Serbiens politiska ledare – besöker Slobodan Milosevic i häktet i Haag, talar på dennes begravning. Avvisar historiska fakta om massavrättningarna i Srebrenica, fäller horribla påståenden om belägringen av Sarajevo – och andra idiotier. Hans ”Irrtümer”.

Där ryms ett mysterium såtillvida att Handke kunde beskrivas som en genuint opolitisk författare som med magi skildrar människans elementära och sinnliga existens i världen. Allt han gör är ”konst”. Hur kan han då kasta sig över till det motsatta och uppsöka en extrem nationalist? Där kanske finns en logik.

Det finns bakgrunder som flera påpekat. Den österrikiska ”traditionen” av häcklare från Karl Kraus till Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek. Men de tog inte parti för någon nationalism utan tvärtom. En annan bakgrund är Nazitysklands bestialiteter på Balkan under andra världskriget. Handkes generation fick bära skuldkomplexet.

Det forna Jugoslavien blev ett ”paradise lost” för Handke.

Handke växte upp i Slovenien under kalla kriget och såg federala Jugoslavien som en sorts fredlig frizon för religioner och folkgrupper mellan väst och öst, men som föll sönder efter 1989. Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina sökte självständighet som erkändes av bland annat Förbundsrepubliken Tyskland. Som en konsekvens bröt kriget på Balkan ut 1991.

Jag anar att det forna Jugoslavien blev ett ”paradise lost” för Handke. När han säger Serbien menar han Jugoslavien, säger han själv. Men det menar också de politiska storserberna.

Handke tillhör en generation som alltid betonat författarens intellektuella uppgift. Och som en intellektuell i opinionsbildningen följer ett ansvar som stöds av integritet och självständighet i förhållande till varje politisk och ideologisk makt. Författaren Handke är snarast en kluven intellektuell som försvarar sitt konstnärliga arbete men som omvänt ändå låtit sig utnyttjas av den politiska reaktionen.

Den som talar på Milosevic begravning inför 20 000 har automatiskt gjort sig till ett verktyg för krigshetsare.

Den som talar på Milosevic begravning inför 20 000 har automatiskt gjort sig till ett verktyg för krigshetsare, de som vill ha uppburna konstnärer som resesällskap. Handke har då i symboliska handlingar fraterniserat med de våldsamma. Det kan inte en fri författare göra. Han eller hon skall hålla sig borta från de rummen.

För mig är det avgörande. Peter Handkes författarskap är underbart som ett meandrande flodsystem, fyller mig med språkets stillhet och en andlös fascination för de växande landskapsbilderna och de människor som rör sig där, men att nu ge honom Nobelpriset är ett felaktigt beslut. Han kunde ha fått det rättmätigt på tidiga 1990-talet, men nu är den tiden förfluten. Och ett krig kom emellan.

Peter Handke fanns länge på min lista över tänkbara Nobelpristagare men med en parentes. Gavs han Nobelpriset skulle en skitstorm utbryta, det var min förmodan. Nu har vi sett skitstormen passera.

Den kunde Svenska Akademien förvänta sig. Om Akademien efter sin systemkollaps 2017-18 skulle starta om Nobelpriset med ny auktoritet och legitimitet – något som först omvärlden ytterst kan ge den – kunde det nog inte bli mer olyckligt. Egentligen alldeles obegripligt.Det fanns ju gott om alternativ – som kroatiska Dubranka Ugresic, tyske Durs Grünbein, ungerske Péter Nádas, rumänske Mircea Cartarescu... De har skrivit om sina länder i historien efter 1945 till i dag. Jag vill då även passa på att rekommendera en tidigare och jugoslavisk nobelpristagare 1961 – Ivo Andric och hans "Bron över Drina". En djup brunn ner i brutalitetens historia.