En vårkväll 1946 ringde Lars Gyllensten till sin vän Torgny Greitz och föreslog att de skulle ses för att under några timmar sätta samman en diktsamling. De båda unga männen bedrev medicinstudier; Gyllensten var ännu okänd. Sedan en tid tillbaka hade de diskuterat den unga svenska poesin, som de fann allt för otydlig. Under inmundigande av smörgåsar och pilsner skrev de samman en bok genom att metodiskt härma dåtidens litterära jargong. Den ene letade fram udda ord som klavikord, algskäggig, porfyrglänsande och raritetsherbarium. Den andre fogade samman dem till dunkla, högstämda dikter.
Resultatet blev ”Camera obscura” som Gyllensten och Greitz lyckades få utgiven på Bonniers under pseudonymen Jan Wictor. Jag är stolt ägarinna till en förstaupplaga. Allra roligast finner jag det omständligt dramatiska företalet, där Jan Wictor som för att föregripa anklagelser om obegriplighet berättar att bokens bilder är hämtade ur ett bortomspråkligt inre: ”Ord, bilder, ord, ord äro kryckor – för den sjuke en hjälp till stapplande, för den friske ett hinder, en muskelförsvagare.”
Mottagandet av boken blev inte särskilt entusiastiskt. Olof Lagercrantz skrev i Svenska Dagbladet att den aldrig borde ha kommit ut. När Karl Vennberg i december 1946 i Aftontidningen avslöjade skämtet var skandalen ändå ett faktum. Johannes Edfelt och Erik Lindegren som hade skrivit förhållandevis vänliga recensioner försvarade sig genom att påstå att de gjort så i tron att Jan Wictor var ”sexualneurotiker”. (Ett antagande det för övrigt är lätt att finna stöd för i diktsamlingen.) Lindegren hävdade dessutom med hänvisning till psykoanalysen och surrealisterna att Gyllensten och Greitz oavsiktligt hade avslöjat sitt undermedvetna. Gunnar Ekelöf såg boken som ett exempel på spontanistisk dikt.
LÄS MER:Recension: ”Pengar på fickan” av Asta Olivia Nordenhof
Olof Lagercrantz skrev exempelvis i Svenska Dagbladet att boken aldrig borde ha kommit ut.
De senaste åren har jag tänkt mycket på ”Camera obscura”. Är det inte dags för en ny Jan Wictor? Särskilt otydlig är den unga svenska poesin inte, däremot tycks den lida svårt av den godtycklighet som Gyllensten och Greitz ville attackera. Än värre är att poesikritiken ofta slår knut på sig själv för att finna något vänligt att säga om den. Så kunde man tidigare i år läsa Naima Chahboun uppskattande skriva om en diktsamling att den innehåller poesi ”som är omöjlig att minnas, men som just därför tål att läsas många gånger.” Om en annan poesibok skriver Annina Rabe berömmande att där finns rader som ”om man skärskådade dem med poesikritikerns stränga blick kan framstå som förenklade.” Therese Eriksson går i stället direkt på innehållet i en tredje bok och skriver med slapp entusiasm att poeten i fråga ”diktar om det poeter diktar om”.
I sina memoarer ”Minnen, bara minnen” kallar Gyllensten ”Camera obscura” för ett slag i luften. Han konstaterar vidare att han och Greitz varken var belåtna med den sentimentala självömkan som framträdde hos den moderna diktens försvarare eller de reaktionära triumfrop som hördes från dess vedersakare. Jag tänker att om Jan Wictor avslöjade något så var det inte poesin, utan vem som var en verklig läsare. Vilka förläggare och kritiker skulle bestå provet i dag? Jag anhåller härmed om att bli lurad.
Läs mer av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Friederike Mayröcker skrev sitt liv på lappar
LÄS MER:”Om könets existens” borde inte vara kontroversiell
LÄS MER:Var ska Postnord förvara mina brev?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
