Vad kan vi lära oss av brevet från rabbinerna i Torat Chayim, en global modern förening för ortodoxa rabbiner som arbetar runt omkring i världen, som uttrycker sorg och stöd efter terrorattacken i Christchurch, Nya Zeeland?
Vi kan lära oss att det är skillnad mellan beklaganden och solidaritet. För det som dessa rabbiner gör i sitt brev handlar inte bara om detaljer såsom att använda ordet Jumah för den muslimska bönestunden utan att visa verklig solidaritet när de säger att vi står tillsammans med våra muslimska kollegor.
En mening som finns i brevet lyder: ”Vi fördömer inte bara dessa skjutningar utan också islamofobin och dess rötter”. Även här kan brevet lära oss.
När Sveriges statsminister Stefan Löfven i fredags, timmar efter terrorattentatet, höll en pressträff så använde han inte begreppet islamofobi, han nämnde inte muslimer, och han varken pratade om eller riktade sig till Sveriges muslimska community. Det community som just då i rädsla och sorg gick till fredagsbönen, trots allt.
LÄS MER:Böneutrop är inte segregerande
Detsamma gäller för väldigt många svenska partiledare, politiker och intellektuella. Det är som att det muslimhat varpå attentatet vilar inte existerar. Så görs mördaren till en ensamvarg som hämnas ett annat terrordåd som skett i islams namn och terroristens motiv negligeras.
Det främsta problemet med att inte fördöma islamofobin är inte att mördarens motiv glöms bort, utan att muslimers vardag runt omkring i världen gör det.
LÄS MER:Ta ungdomarnas politiska vilja på allvar
I Sverige sker det ofta angrepp på moskéer, det kommer hatbrev och hotbrev. Centrum för Mångvetenskaplig forskning om Rasism (CEMFOR) skriver i sin rapport "Moskéers och muslimska församlingars utsatthet och säkerhet i Sverige 2018" att 59 procent av landets muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp och mer än var fjärde moské utsatts för fysiska angrepp mer än tio gånger.
Grishuvuden slängs på platser där moskéer finns eller är planerade att byggas, vilket skett bland annat i Svenljunga. Just oskyldiga grisar är omåttligt populära som om muslimen vore en vampyr som omedelbart avlider vid åsynen av en gris. Det sker dagligen kränkningar mot synliga religiösa attribut. Muslimerna blir på diverse sätt avhumaniserade och islamofobin normaliseras.
LÄS MER:Hur mycket islamofobi tål Sverige?
Bara veckor före det terrorattentat som dödat 50 människor, varav flera barn, i två moskéer i Nya Zeeland så rasar det i Sverige en debatt om den dåvarande ordföranden i Sveriges Simförbund Ulla Gustavssons uttalande om att ”allt faktiskt inte ska få visas”.
Muslimska tjejer i hijab ska inte få synas på idrottens officiella bilder säger hon. Samma förslag har Moderaterna i Norrköping lagt fram. Kvinnor i hijab ska inte få synas i kommunens material. I Gävle vandaliseras en skylt där kommunen visar upp prominenta kommuninvånare. En av dem en omtyckt lärare som bär hijab.
LÄS MER:Låt mig prata om den rasism jag ser
Men Ulla Gustavssons uttalande var också djupt islamofobiskt när hon menade att slöjan innebär att man ”gillar och uppmuntrar hedersförtryck: könsstympning, barnäktenskap och hedersvåld.”
Ord spelar roll. Normaliseringen av islamofobin får konsekvenser. Därför behöver vi ställa frågor när inflytelserika människor gör uttalanden som reser frågetecken. Därför är rabbinernas brev så viktigt. De sörjer inte bara, de benämner och fördömer roten till det onda - islamofobin.
